Att våga begära makten förändrar historien
Bräckliga kärl. Det är vad vi människor är.
Vi är alltid fångna i våra kroppar. Precis när vi ska till att tänka stora tankar är det något kroppsligt behov som gör sig gällande, från en kurrande mage till en obeskrivlig tyngd i ögonlocken.
Vi gråter, vi sover, vi jämrar oss över att det är varmt eller kallt. Vi oroar över hur hjärtat slå och hur blodet strömmar.
Våra intellekt fungerar i de flesta fall bara ryckvis. Vi översvämmas i våra tankar av hormoner och känslor, sorg, lycka, melankoli och passion. Vi kan vara kaxiga och tuffa, men bara korta stunder, och bara utåt. Inuti längtar de flesta, kanske alla, efter bekräftelse, kärlek och uppskattning.
Vi mår dåligt om folk är arga på oss. Vi mår dåligt om vi blir uteslutna ur flocken. Vi mår dåligt av osäkerhet och otrygghet. Vi mår dåligt av att bli ifrågsatta.
Dessutom är vi rädda för allt. Vi är rädda att någon ska skratta åt oss. Vi är rädda att vi begå allvarliga fel. Vi är rädda för att bli genomskådade. Vi är rädda för att bli ensamma. Vi är rädda för mörkret och för att utsättas för våld.
Framför allt är vi rädda för att dö.
Vi har svårt att lita på andra människor, alldeles särskilt människor utanför den närmaste flocken, människor som luktar, låter eller känns annorlunda.
Man kunde kanske säga att den mänskliga rasen överlevt på rädsla, främlingsfientlighet och att konservativt hålla oss till saker som vi vet är trygga.
Eller precis tvärtom. Att det som fått mänskligheten att utvecklas är när vi höjer oss över oss själva. När vi vågar resa oss ovanför flocken och riskera att få ett bananskal i skallen. När vi utmanar. När vi testar gränser och smakar på de förbjudna frukterna.
När vi vågar oss på att lära känna det okända, människor, platser, tankar.
I ett litet samhälle som det åländska är man snabb att döma. Man har lätt att ta till hånskrattet som döljer det egna självhatet, den egna osäkerheten på om man duger och det håller, det som man gör på den här lilla holmen i det här lilla havet.
Så är det.
Man kunde gripas av ömhet i stället. Man kunde tänka att det är fantastiskt att så många ändå försöker.
Det finns saker, vårt politiska system till exempel, som går helt på tvärs med flockmentalitet, rädslor och bekvämlighet.
Tänk då, att det finns människor som vågar ta det där steget, som vågar höja sitt huvud och säga: ”Jag tycker att…”
Tänk att det finns de som inbjuder meningsmotståndare till kritik. Som frivilligt gör sig till åtlöje. Som blottar sitt innersta sårbara bröst, och gör det fast det råder press- och yttrandefrihet och nätet är en bubblande gryta av avund och förnedring.
Man kan ha olika åsikter. Man ska ha det. Man ska vara bitsk och elak som ledarskribent. Man ska ha hela arsenalen av tillhyggen i sin verktygslåda med ord, från ”ogenomtänkt” till ”avgå”, och man ska naturligtvis använda dem.
Men ibland kan man gripas av kärlek och ömhet och ett slags stolthet. Man kan tänka att det är ändå de, vi, som inte kurar under buskarna och bara muttrar.
Hurra för alla dem som är lika bräckliga som alla andra, men som försöker ändå.
