SÖK
MENY
Att ta från de fattiga och ge åt de rika
Ett olösligt problem: å ena sidan har offentlig vård inte råd med högre löner, och andra sidan har man inte råd att låta bli.
En av de svåraste saker som finns att förstå, att diskutera och att värdera är lönesättningen inom offentlig sektor. Hur man än vrider på saken tenderar man att sitta med åtminstone en Svarte Petter när spelet är över, i en kortlek som tycks riggad till skattebetalarnas nackdel.
Låt mig förklara.
Om man utgår från chefläkare Peter Rasks insändare i tisdagens tidning (för övrigt en ypperlig, välskriven och klargörande inlaga i en diskussion som är absolut nödvändig) om ortopedin inom ÅHS, förtjänar en ortoped på Åland i medeltal 7.446 euro i månaden. Vi är många som hickar till när vi läser den siffran och tänker, jasså, är det det som är en för dålig lön för att ortopeder ska hållas på ÅHS?
Det är mycket pengar om man jämför med vad majoriteten av befolkningen tjänar. Så mycket till och med att man kunde frestas att säga att om det inte passar så får det väl vara då.
Rättmätig harm över högavlönade läkare som klagar och gnäller har en nackdel. Om man följer harmens väg har man snart inga läkare kvar inom offentlig sektor, åtminstone inga som duger till något.
Den offentliga sjukvården är nämligen som bekant inte ensam på banan. Det finns privata aktörer och privata mottagningar som kan ge läkarna högre inkomster. Vi andra, som inte genom utdragna studier slitit oss till ett så lukrativt yrke, kan moralisera så mycket vi vill, men sist och slutligen har ju alla rätt att sätta sig själv först. Jag har ännu inte träffat en enda människa (ok, de anställda på Nyan undantagna) som tackar nej till pengar till förmån för det gemensamma bästa.
Det är helt enkelt en av drivkrafterna i vårt ekonomiska system att man genom att anstränga sig, att vara duktig och att kräva sin rätt skaffar sig fördelar, lönemässiga eller andra. Kvinnor inom offentlig sektor, inom arbetslivet över huvud taget, kritiseras ofta för att de uppoffrar sig, att de inte med samma intensitet som män löneförhandlar och kräver sin rätt, och att de därför har sig själv att skylla för sina låga löner.
Ekonomiskt är det enda raka att vara så girig som möjligt, att alltid tycka att man är värd mer och att alltid tycka att det är orimligt orättvist om någon annan vinner lönekampen.
Samtidigt finns en moralisk (eller moraliserande) aspekt på det hela. En god människa tänker på helheten. En god människa är inte girig, förhäver sig inte, gör sig inte bred på andras bekostnad.
Särskilt när det gäller allmänna medel och andras löner är vi benägna att tycka att det är skamligt med höga lönenivåer.
Var lämnar det oss? Å ena sidan vill vi inte betala för mycket, för det har den offentliga ekonomin inte råd med, och vi tycker inte att det är rimligt. Å andra sidan behöver vi läkare som stannar inom offentlig sjukvård trots att det finns annat jobb som lockar.
Å ena sidan tycker vi att andras krav borde vara rimligare, å andra sidan tycker vi att vi själva borde få lite mer.
Å ena sidan måste vården få kosta, å andra sidan måste de lära sig att hålla i pengarna.
Om det fanns en enkel, självklar lösning hade den tillämpats överallt, för länge sedan.
