Att rösta opportunt eller efter övertygelse?
Ska man välja president utifrån vem som kan vinna, eller utifrån vad kandidaterna faktiskt står för?
Det är snurr på det politiska valet för närvarande. I dag vaknar Åland och Finland med ett valresultat där det blott återstår två kandidater (eller en om förhandstipsen omkullkastats i slutspurten, den här ledaren skrev innan resultatet var klart i går kväll) till presidentposten. I två veckor ska duellanterna nu granskas, proklamera och övertyga om sin egen förträfflighet.
Efter en, förhållandevis, städad valrörelse tippar många att ärmarna nu kavlas upp och tonläget skärps när 40–50 procent av rösterna ska hitta nya kandidater till 5 februari.
De grova påhoppen och de hårda orden har i stort sett uteblivit i den första delen av kampanjandet. Speciellt den förväntade slutsegraren, Sauli Niinistö, har tassat som katt kring het gröt för att till varje pris undvika att stöta sig med någon väljargrupp. Han har, med sin stora ledning i opinionsmätningarna i ryggen, kunnat låta de andra kandidaterna sköta debatterandet och själv mest glida med.
Det är förstås varje kandidats rätt att sköta sin kampanj på det sätt de tycker är mest gynnsamt, men särskilt bra för demokratin och folkets engagemang i valet är det ju inte bra när den politiska viljan hos favoriten inte tydliggörs.
Å andra sidan får alla väljare den segrare de förtjänar. De senaste veckorna har det varit uppseendeväckande många, både i riket och här på Åland, som förklarat sitt stöd till den förmodade vinnaren Niinistö med att man vill rösta på vinnaren, för det kan ge fördelar i framtiden. Att många vill ”vara” med en vinnare är ett känt psykologiskt faktum, men det brukar vara på det undermedvetna planet snarare än ett valargument.
Så långt har vi alltså kommit att vi kastar både vår egen och kandidaternas politiska övertygelse över bord för att i stället försöka vinna ett försprång genom att bli kompis med någon som kanske inte alls delar våra värderingar och ideologiska hemvist.
Ålands framtids Brage Eklund gick i fredagens Nya Åland till attack mot centerledaren Harry Jansson och menade att Janssons stöd till Eva Biaudet, i stället för Janssons finske partibroder Paavo Väyrynen, kunde skada inte bara centerpartiernas förhållande utan också Ålands förhållande till presidenten om Väyrynen blir vald.
Måhända har Eklund rätt. Kanske blir det redan ansträngda förhållandet mellan åländsk center och dess namne i riket än mer jobbigt efter Janssons SFP-stöd. Och kanske skulle det kunna ligga Åland i fatet.
Men samtidigt; om Väyrynen nu är så långsint och trångsynt – vill man då att han ska bli president?
Att skärskåda kandidaterna och välja den som ligger ens egna åsikter närmast är ett betydligt bättre tillvägagångssätt. Inte minst när det gäller en politiskt tillsatt icke partipolitisk tjänst som presidentposten.
