DELA
Foto: Cherry Laithang/Unsplash

Att hålla både sorg och hopp

Åland var fram tills mitten av förra veckan relativt förskonat från coronaviruset. Till skillnad från många andra länder och samhällen i världen så har vi kunnat leva tämligen fritt sedan pandemins start. Men det betyder inte att det inte är smärtsamt när vardagen återigen tas ifrån oss.

Så snabbt det kan vända. Från att Åland varit en grön ö på den europeiska smittkartan så är vi mitt i allt en av de regioner med högst incidens i Finland.

Förra veckans coronasvängning visar på vilka starka krafter vi har att göra med och är en påminnelse om allvaret i situationen. Men det innebär också en sorg över förlorad vardag, inställda evenemang, återgång till distansering och ett schema som gapar tomt.

 

Sedan pandemins början har Åland lyckats väl med att hålla viruset på en arm längds avstånd. Det betyder dock inte att vi inte drabbats av alla de kringeffekter av krisen med dess restriktioner och ekonomiska konsekvenser. Många har blivit permitterade, många har inte kunnat träffa nära och kära. Osäkerheten och ovissheten har varit stor på många fronter.

Men till vår lycka har stora delar av vardagen löpt på. Vi har inte, som i många andra länder, haft utegångsförbud eller varit tvungna att välja endast ett annat hushåll att umgås med. Vi har periodvis kunnat träffa vänner och till och med kollegor. Vi har kunnat gå på restaurang och kurser samt ägna oss åt fritidsaktiviteter. Vi har kunnat gå på promenad utan att vara tvungna att visa upp intyg och våra barn har i flera, längre omgångar, fått gå i skola.

I en kaotisk värld har vardagen, om än aningen mer stillsam än vanligt, varit ett ankare. Det ankaret fick vi hissa upp i förra veckan när stormen tog tag i våra segel.

 

Det finns alltid de som har och har haft det värre i dessa pandemitider. Sant. Men perspektiv lindrar föga ett värkande hjärta.

Det är okej att vara ledsen. Att känna sig uppgiven. Att känna sig matt och trött.

Coronapandemin har gått från en inbillad sprint till ett segt maratonlopp. När de första nyheterna om det okända viruset började florera för över ett år sedan var det få som trodde att vi fortfarande i dag skulle vara i dess våld. Krafterna börjar tryta, trots respiterna av vardagsliv.

Det betyder inte att vi nu ger upp. Att vi inte bryr oss. Men det betyder att vi ger oss själva tillåtelse att tycka att detta är ofantligt jobbigt. Tillåtelse att sörja sånt vi redan hunnit se fram emot, sånt vi bokat in eller sånt vi redan hunnit bli vana med på nytt. Umgänge med vänner, fikan, hobbyer och evenemang. Delar av ett gott mänskligt liv.

 

Men vi måste också hålla fast vid hoppet. Om att livet bär, att det snart ljusnar på horisonten. Vi måste våga tro på att det kommer bli bättre. Att vardagen snart inte lika snabbt kan ryckas ifrån oss.

Det är en svår balans, att hålla både sorg och hopp inom sig. Men om coronapandemin har visat oss något så är det att vi kan göra svåra saker.

 

Så, ta dig tid att vara ledsen. Men ta dig också tid att våga se fram emot saker. Det finns en värld efter pandemin.

Tack för att du väljer Nya Åland!

Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.

Välj belopp