DELA
Foto: Jonas Edsvik
Att rösta bort ett hörande i utskottet med motiveringen att det inte ger ett solklart svar är mycket nonchalant mot dem som berörs av det faktiska beslutet – och förlorar pengar på att tillhöra något som de trodde gav dem bättre förutsättningar.

Att göra sitt yttersta i en kris

I en kris behöver krishanteringen fungera. En del av det är att vara extra omsorgsfull i sina agerande, så att det blir så rätt som möjligt från början.
Det gäller även lagtingets agerande i fråga om tilläggsstödet för arbetslösa.

Tänk er följande. En familj i bil på väg mot färjan. En olycka längs vägen har försenat dem. Nu är det verkligt bråttom. Den här gången är vägen okänd och trafiken tät, stadsmiljö. Stämningen är stressad, alla vet att det inte finns ekonomi till att ta in på hotell.

Föraren håller en konstant för hög hastighet. Barnen fattar läget och låter bli gnäll och gräl. Passageraren håller dels koll på orienteringen, dels en extra koll på alla övergångsställen, mycket väl medveten om den höga hastigheten. Akta barnet på cykeln! Nu ska vi svänga här!

Förare och passagerare lägger det vanliga tjafset åt sidan, samarbetar och koncentrerar sig för att balansera mellan snabbt och säkert. Känner du pulsen? Känner du hur alla sinnen skärps?

Håll kvar känslan, vi ska återkomma till den.

På Åland finns ett väletablerat förakt mot facklig organisation. Det är säreget för Åland. Undertecknad har aldrig upplevt något liknande i till exempel Österbotten, som har en nästan lika hög andel företagare och småföretagare som Åland. Österbotten hörde till den vita sidan under inbördeskriget, men det finns en stor andel arbetare, framför allt i städerna. Visst finns det även där olika åsikter, en naturlig spänning mellan olika läger och grupper i samhället, men Åland särskiljer sig.

Det senaste tecknet på det här var Centerpartisten – och kommunstyrelseordförande och partistyrelseledamoten – Mats Ekholms inlägg där han liknar fackanslutna med löss. Det är ett sårande övertramp, men det visar synen på facklig organisation. När Nyan söker honom för en kommentar ligger ursäkten långt inne.

Vice lantrådet Harry Janssons (C) hantering är att skylla på sociala medier. I måndagens tidningen Åland lyckas däremot partiledaren och lantrådet Veronica Thörnroos (C) med en rätt avvägd krishantering. Där lägger sig även Mats Ekholm och ber på riktigt om ursäkt. Gott så!

Lagtinget godkände på måndagen lagen om tilläggsstöd. Den ger 30 euro mer per dag under april–juni till den som blir permitterad eller arbetslös. Det bra och viktigt. Det är stor skillnad mellan 720 och 1 350 euro per månad.

Men det här gäller bara vissa, och det är ett stort problem. De arbetstagare som betalat för att få mer än minimi vid eventuell arbetslöshet och därför organiserat sig fackligt eller gått med i en a-kassa får inte ta del av tillägget. Det drabbar dem som tjänar under cirka 2 300 euro per månad, för de når inte upp till den högre minimiersättningen på 63 euro per dag.

De arbetstagare som nu hotas av arbetslöshet – bland annat service-, restaurang-, hotell- och butikspersonal – hittas ofta i de lägre löneklasserna.

Debatten om tilläggsstödet gick het i lagtinget i förra veckan. Det är helt i sin ordning, det är en plats för debatt. Men lagtingsmajoriteten var både fartblind och nonchalant. Jörgen Pettersson (C), ordförande för finans- och näringsutskottet, sade nej till två höranden som oppositionen begärde, man till och med röstade om det. Den normala praxisen är att begärda höranden hålls. Argumentet om tidspress håller inte. Utskottsmötet var över på några timmar, det fanns möjlighet att sitta hela kvällen.

Jörgen Strands (MSÅ) replik i lagtinget visar på dålig attityd till sitt arbete. Han ville inte fördjupa sig, höra experter, eftersom man inte kommer få ett solklart svar och då drog han slutsatsen att det är onödigt att sätta tid på det.

Tänk om städpersonal på ett äldreboende använde samma resonemang? Hur ska man nu solklart veta om det gör någon skillnad att torka av alla ytor några gånger extra? Eller en sjukskötare på ÅHS? Spelar det nu någon solklar roll att hålla på strikta hygienregler när man växlar mellan två patienter?

Samhället är mitt inne i en djup, djup kris. Samtidigt som viruset – som riskerar ta livet av en del av oss – sprids utan att vi kan kontrollera det, hanterar investerare, banker, företagare, underleverantörer och arbetare en ekonomisk kris som ingen har greppet om. Det är inte anställda mot chefer, näringsliv mot det offentliga eller arbetstagare mot arbetsgivare.

Vi är alla i det här tillsammans! Vi bär alla på samma oro, samma ångest. Vi kommer alla förlora något. Det kommer inte att bli rättvist, för någon. Livet är sällan rättvist. Det ger oss ändå inte rätt att medvetet agera så att det blir ännu mer orättvist, eller konflikterna i samhället blir djupare.

Alla har nu en uppgift att göra sitt yttersta att bidra med det de kan. Om landskapsregering och lagting har möjlighet att fördela hjälp, i det här fallet Paf-medel som är ålänningar lyckligt förunnade, så ska man förstås göra det. Men om man medvetet gör det på ett sätt som skapar mer splittring, mer orättvisa och som orsakar slitningar mellan människor och olika grupper i samhällssystemet – där de fackliga organisationerna är en etablerad part sedan länge – då har man misslyckats.

Med den nonchalanta attityd som lagtingsmajoriteten körde genom lagen om tilläggsstöd förra veckan, så kan man inte säga annat än att än att det visar på okunskap, omognad och dåligt spelöga hos enskilda politiker, hos landskapsregeringen och i regeringspartierna.

Återvänd nu till familjen i bilen. De hinner till färjan, för att alla skärpte sig och drog åt samma håll, gjorde sitt yttersta och bidrog med det de kunde. Väl i hamnen blir det räfst- och rättarting. Då är det tid för passagerarens utskällning för hastigheten eller förarens utskällning för dålig kartläsning.

Åland som samhälle är ännu långt från hamnen. Nu finns bara en sak att göra: skärpa alla sinnen, göra sitt bästa och dra åt samma håll.