DELA
Foto: Joakim Holmström

Att dö är inget billigt nöje

Vem bränner upp 1 000 euro bara för att det är flott? Knappast någon av oss om det handlar om en sedel. Men om det handlar om den sista vilan är det ofint att räkna på pengarna.

Nya Åland har tittat på kostnaderna för begravning. Ofint, kanske någon tycker, eller okänsligt. Man vill ju unna sina kära bortgångna det allra bästa. Då kan man inte snåla. Frågan är vad som är det bästa.

Utan kista går det inte att komma i graven. Först skall man läggas i en kista, sen antingen kremeras eller grävas ner. En billig kista kostar nästan 500 euro. En populärare, möjligen vackrare modell kostar 1 000 euro. Det finns betydligt dyrare varianter, vill man så kan man kosta på sig handsnidat och dekorerat i dyrbart ädelträ.

Men spelar det så stor roll hur kistan ser ut eller vad den är gjord av? Den skall ju antingen brännas eller grävas ner. Och vad är det som kostar? Finlands skogar är fulla av virke. Är det så dyrt? Eller är det tyget som kistan är klädd med?

Eftersom det här med döden är litet tabu – märkligt nog, eftersom vi alla skall dö en dag – så kan man misstänka, att det är rätt få som frågar efter ett billigare alternativ när begravningsbyrån förevisar sina populäraste modeller. Man vill ju inte visa sig snål. Följden är att det inte finns billiga alternativ i lager för det finns ju ingen efterfrågan! Det finns kistor av återvunnen papp, men hur många saluför dem? Ett argument är att krematorierna inte tycker om dem, de brinner dåligt. Låter det trovärdigt? Men så finns också ”inte kan vi begrava gamla mormor i en papplåda”-känslan. Det skulle ju se ut som något slags fattigbegravning, man skulle få skämmas.

Men om man istället satsar på ett ordentligt kaffekalas, skulle inte gamla mormor tycka om det?

En ”vanlig” gravsten för 2 000 – 3 000 euro, en lågprisvariant för 1 000. Det är mycket pengar, men till skillnad från kistan finns stenen kvar. Och det är väldigt intressant att läsa gamla gravstenar över kofferdiskepparen den och den och hans hulda hustru. Anonyma gravar ger inget till eftervärlden. Kunde man i stället för sten tänka sig något i stil med minnesplattorna i urnelundarna? Klart billigare än en stor sten, men heller inget som associerar till fattigstämpel.

Det skall vara blommor, givetvis. Det skall grävas grav, kistan skall transporteras och förvaras. I slutändan kostar det en massa pengar att dö. Är det rimligt att det skall kosta två månadslöner för en medelinkomsttagare att begrava en gammal förälder?

Och om det inte finns barn eller andra nära anhöriga som ställer upp, hur känns det för en gammal människa med minimipension att veta att pengarna knappast räcker till begravningen och att kommunen inte kostar ut sig i onödan?

Det finns naturligtvis ingen lösning på det här. En del vill resa minnesmärken över sig, andra får nöja sig med minsta möjliga. Ojämlikheten i livet fortsätter efter döden, åtminstone utåt. Och begravningsbyråer, stenhuggerier, grävare och andra skall ha ut löner om inte annat, så de ser gärna att vi satsar på våra döda. Att alla skulle begravas enligt samma modell är inte att tänka på.

Kanske är det därför som allt fler väljer begravning i stillhet. Det blir litet enklare, men fråntar möjligen gamla vänner, arbetskamrater och kanske släktingar som inte setts på länge en möjlighet att ta farväl. Vilket är synd.