Årets motioner en blandad kompott
Både bra och huvudlöst i årets hemställningsmotioner.
Årets hemställningsmotioner är, som sig bör, en brokig blandning. Där finns allt från riktigt kolliga förslag, knappt tänkta ens av förslagsställaren att förverkligas, till sakliga och seriösa frågeställningar som mycket väl kunde förverkligas om de bara kom från regeringshåll.
Vem kan egentligen säga nej till en utredning av frivilligorganisationers samhällsnytta (S), en översyn av ledningsfunktionerna vid samhällskriser (FS) eller att diskutera införandet av emotionell och social kompetens som ett skolämne (Åf)?
Hemställningsmotionerna är, till skillnad från höstens finansmotioner, mer varierande, mer visionära och mer inriktade på att initiera en politisk diskussion. Det som tas upp i denna form kan mycket väl återkomma senare.
Det som alla däremot vet, och som ingår i spelets regler, är att knappt något av motionerna kommer att antas. Det är inte så systemet fungerar. Behållningen på det här stadiet är att oppositionen har chansen att profilera den politik man vill driva och argumentera för den i lagtinget.
I en ledare i lördagens tidningen Åland skriver chefredaktör Niklas Lampi om huruvida de olika förslagen är kostnadsdrivande eller inbesparande. Det är förstås en parameter att använda på motionerna, men ingalunda den mest relevanta.
Vårt samhällssystem bygger på en skattefinansierad välfärd, en offentlig sektor som bär på allas vårt samhällsansvar. Att den kostar är självklart. Vad som ska kosta och hur man bäst får valuta för pengarna är en helt annan, liksom också vad man inte ska betala för.
I den rent penningsmässiga bedömningen (som i sig var väldigt grovhuggen i Lampis tappning) är till exempel en obunden motion om att satsa på en balningsanläggning för sopor en ren kostnadspost. Däremot kan den för effektiviteten i hanteringen och för miljön vara ett rent plus.
Kanske kan det än en gång vara värt att påminna om att offentlig sektor inte består av en massa ansiktslösa anställda som goffar i sig skattemedel till frukost, lunch och middag, utan av människor som utför livsviktiga samhällsbärande tjänster, ofta i låglönesektorer som det privata näringslivet inte intresserar sig för. Offentlig sektor är, om inte ryggraden så åtminstone en viktig del av benstommen i samhället.
Åter till motionerna.
Ska man välja ut varsitt konkret och intressant förslag från respektive oppositionsparti, så kunde det se ut så här:
Obunden samlings förslag att bolagisera Visit Aland. Turistorganisationen är till viktiga delar bunden till förvaltning och politiskt beslutsfattare på ett sätt som gör det trögt och långsamt att effektivt marknadsföra Åland. Väl värt en mässa att fundera på om detta är vägen.
Frisinnad samverkan förslag om en sammanhållen sjöfartsutbildning. Det som var tänkt att bli den åländska utbildningssektorns flaggskepp dras med stora problem. Här behövs ett starkt och samlat grepp. Varför det inte redan gjorts är en gåta.
Ålands framtids förslag om att åländska ungdomar inte så snabbt ska förlora sin hembygdsrätt när de studerar utanför landskapet. Det verkar lite ogint att ungdomar som i själ och hjärta är ålänningar inte får vara det längre för att de förkovrar sig och skaffar sig en utbildning.
Ålands socialdemokraters förslag att i åländska skolor införa en vegetarisk måltid per vecka. Bra för miljön, bra för hälsan, bra för plånboken. Finns egentligen inga argument mot en sådan reform, utom att det inte gjorts förut.
