DELA

Arbetet mot mobbning ett evighets-uppdrag

Mobbning förekommer i alla skolor.
Ibland är den så subtil att bara offret märker det, små dröjande blickar och småleenden, ryggar som råkar vändas bort, frågor som inte besvaras. Ibland är mobbning fysiskt våld och glåpord. Ibland är det utfrysning, ibland är det extrem uppmärksamhet.

Även vuxna människor mobbar varann, men i skolåldern är man extra grym och extra känslig. Ibland, ofta, är mobbarna också offer för andra övergrepp. Ibland ger mobbarna igen för saker som gjorts mot dem. Ibland är offren inte särskilt sympatiska, ibland är de hyperkänsliga, ibland förstår de ingenting.

Mobbningen speglar ofta maktrelationer i skolan och utanför dem. De socialt och ekonomiskt starka eleverna har ett övertag, och vissa av dem, långtifrån alla, förvaltar det på ett negativt sätt.

Det är alltid de starka som sätter tonen. Alltid. Den kraften kan också användas för att skapa en god stämning.

Om en allians bildas mellan de starka eleverna som sätter tonen, och lärarkåren som känner sig bekräftad och sedd av dem, så finns det lite eller inget utrymme för de svaga. De blir jobbiga avvikare, de stör harmonin, de får skylla sig själva.

Anti-mobbningsarbetet är något som måste erövras varje dag, med varje klass, i varje skola, varje läsår. Den känsla av gemenskap, respekt, trygghet och värme, som är det bästa skyddet mot en utbredd mobbning, uppstår i vardagen, med varje interaktion mellan elever, mellan lärare, föräldrar och annan skolpersonal.

En respektlös lärare sätter en ton.

Ett uteblivet svar på en förälders oroliga fråga sätter en ton.

En klass som blir utan viktig information, en elev vars rädsla viftas bort med att killen som slår henne förmodligen är lite kär.

En elev som ekar sina föräldrars respektlösa och grymma prat från middagsbordet sätter en ton.

Ett program, som det numera omdiskuterade KIVA skola, kan vara ett hjälpmedel, ett verktyg av många i arbetet mot mobbning. Som alla andra program är det tomt och verkningslöst om det inte implementeras och ständigt följs upp, och framför allt om det inte sker i en skola med en ledning och en lärarkår som ständigt är medvetna om vikten av att sätta tonen.

Ett problem som diskuteras alldeles för lite, och som också är en del av tonen i skolan, är det faktum att många lärare blir skoningslöst mobbade av sina elever. Den skolledare som tillåter sådant att fortgå, år efter år, har också satt en ton, inte bara för den lärarens relation till eleverna, utan för hela skolan.

Det är den starkes rätt som gäller, och bara i enstaka medialt intressanta fall, blir det ändring.

Också då ackompanjeras förändringen av reaktioner som närmast kan betecknas som repressalier mot den som skvallrat för allmänhet, föräldrar eller, i allra värsta fall, media.

I skolans värld finns många som försöker. Det finns oändligt många duktiga, engagerade lärare som inget hellre vill än att både bibringa sina elever kunskap och att få klass och skola att fungera utan att någon far illa. Det finns kuratorer och psykologer och ibland socialarbetare inkopplade, men resurserna räcker inte till.

Om det finns någon verksamhet i vårt samhälle där man kan göra konkret skillnad för framtiden och spara både på mänskligt lidande och pengar, så är det skolan.

Satsa på ledarskapet i skolorna, och satsa på stödfunktioner. Skrota schablonmässiga alibin.