DELA

Är myndigheter förbjudna att visa sunt förnuft?

Vi bor i en demokrati, en av de bästa, där mänskliga rättigheter står högt i kurs. Och ändå ser det ut som det gör. Hur måste det då inte vara på andra håll, har man lust att utbrista.
Det här handlar om den thailändska kvinnan, som inte kan besöka sin dödssjuka mor.
Om Kittiya Khamjorn lämnar Åland/Finland för att hälsa på sin mamma kan hon inte vara säker på att få komma tillbaka. Hon har ett jobb här, hon vill komma tillbaka. Valet är svårt.
Kittiya Khamjorn arbetar för Nick och Wirakarn Jordan-Srichoochats. Det har hon gjort i fyra år. I mer än två år har tillvaron varit minst sagt skakig. Då, i maj 2012, slog myndigheterna till och började utreda krögarparet för människohandel. Brottsoffer var enligt myndigheternas åsikt de anställda thailändarna. För låga löner och för långa arbetstider innebar att de nu hade 50 000–100 000 – uppemot 200 000 euro att få ut. Inga små summor för den som försörjer en familj hemma i Thailand.
För att få pengarna måste de vittna mot sin arbetsgivare.
De myndigheterna uppenbarligen inte var lika bra på att informera om var att om företaget sattes i konkurs så skulle det inte finnas några stora summor att fördela. Den statliga lönegarantin hade gett 15 000 euro enligt de uppgifter Nya Åland fick när saken var aktuell.
Det här var i maj-juni 2012. Hur gick det?
Vi vet inte. Krögarparet satt häktat i sju veckor. Fem av de anställda åkte hem till Thailand medan tre stannade och fortfarande arbetar för Jordans. Verksamheten låg bitvis nere, men återupptogs efter häktningen. Men konkurshotet är överhängande och beslut om vräkning har fattats.

Vän av rättvisa kan inte tycka annat än att det är helt på sin plats att en olaglig verksamhet inte ges möjlighet att fortsätta. Problemet är bara att ingen än så länge har dömts för någonting som helst! Polisens förundersökning blev klar i november 2012. I juni i år, drygt 1,5 år senare, beslöt landskapsåklagare Roger Eriksson väcka åtal, dock inte för människohandel utan för ockerliknande diskriminering i arbetslivet. Rättegången har ännu inte inletts.
Enligt grundlagen skall en människa betraktas som oskyldig så länge hon inte är dömd. Så fungerar det inte alltid. Ibland är skuldfrågan klar långt innan dom faller. Men om den inte är det, om det råder stora oklarheter och stor förvirring – som i det här fallet – och om det i slutändan visar sig att en åtalad frias, har det trots det varit tillåtet för myndigheterna, de som skall upprätthålla rättssäkerheten för oss medborgare, att slå en verksamhet i spillror, att försvåra försörjningen för uppemot ett dussin familjer för att man tror att något olagligt har skett?

De tre anställda som är kvar, vilken är deras del i brottet? Om brott har begåtts.
De är anställda. De har funnits i företaget länge. De åkte inte hem till Thailand tillsammans med de andra anställda. Så mycket vet vi.
De har ansökt om förlängning av sitt uppehållstillstånd. Det skedde redan i september 2012. De måste vänta på svar i drygt ett år. Då kom avslaget. Det fanns oklarheter kring hur arbetsgivaren skött arbetstidsplaneringen, var motiveringen. Därför kunde de tre inte åka hem till Thailand på semester för att hälsa på släkten.
Kunde, visst kunde de. Men de hade inga garantier för att få komma tillbaka.
Myndigheternas agerande är inte ologiskt. Om en person får uppehållstillstånd för att jobba i landet och det sen visar sig att jobbet inte finns kvar, då finns det kanske ingen anledning att förlänga uppehållstillståndet. Och myndigheterna ansåg tydligen redan i fjol att det skulle gå så, att jobben skulle försvinna. Man hade ju bidragit efter förmåga.
Men ändå.
En kvinna vill resa för att hälsa på sin döende mamma. Hon har inget uppehållstillstånd, men det finns heller inget som säger att hon kommer att utvisas den närmaste veckan. Var finns medmänskligheten?
Myndigheter kanske inte skall visa medmänsklighet. Men myndigheter får resonera förnuftigt. Så var ligger nyttan i att behandla en människa på det här sättet? På vilket skadar det landets intressen om hon tillåts återvända efter att ha begravts sin mamma?

Harriet Tuominen


redaktion@nyan.ax