Är hybridgräset en rimlig kompromiss?
Hybridgräs öppnar för att friidrott och fotboll kan samexistera på WHA. Men det finns en fråga kvar som blir svår att besvara.
I kväll tas den så kallade arenafrågan upp i stadsfullmäktige. Frågan är om Wiklöf Holding Arena, WHA, helt ska vikas för fotbollsverksamhet och friidrotten flyttas eller om de ska fortsätta samsas på samma utrymme.
Friidrotten behöver en uppgradering, löparbanorna har slitits av tidens tand och det finns en förhoppning om att faciliteterna kan uppgraderas, till exempel kan sex löparbanor bli åtta om verksamheten flyttas till Ytternäs. Också förespråkarna för fotbollen har sett sin chans att förbättra de egna förutsättningarna. Det är förståeligt.
För nästan exakt 11 månader sedan sökte sig drygt 4 500 personer till WHA för att se IFK bärga lagets första ligaguld. De senaste åren har gett ligaguld, cupguld, Europa League-kval och Champions League-kval, dessa arrangemang har ställt frågan arenans nuvarande skick och status på sin spets. En plats helt vikt för fotbollen skapar bättre förutsättningar för att få fotbollen att utvecklas.
De viktigaste frågorna för fotbollens ligalag är planens kvalitet och storlek. Fotbollssäsongen inleds i april och slutar i oktober för IFK, den började redan i mars för Åland United. Även om personalen som jobbar med planen gör ett bra jobb är det en nästintill omöjlig uppgift att hålla en gräsplan i bra skick från april till oktober. En konstgräsplan utgående från fotbollsplanens spelbarhet skapar en jämlik kvalité oberoende av årstid.
Däremot har frågan om konstgräsets miljöpåverkan nyligen sett dagens ljus. Det finns forskning som visar på konstgräsplanernas inverkan på spridningen av mikroplaster via dagvattnet.
Staden måste givetvis ta konstgräsets miljöpåverkan i beaktande.
Alternativet till konstgräset och naturgräset är så kallat hybridgräs, en blandning av konst- och naturgräs som inte har samma negativa miljöpåverkan som konstgräs men som inte är lika skört som naturgräs.
Hybridgräset utesluter inte friidrottens fortsatta existens på WHA eftersom kastgrenar kan genomföras på hybridgräset. Friidrottens önskemål om åtta rundbanor skulle förstås i de bästa av världar uppfyllas. Men de flesta nationella tävlingar kan genomföras på en arena med sex banor vilket inte heller motiverar den ekonomiska satsningen på en egen friidrottsarena.
Den enda orsaken som motiverar en egen friidrottsarena är storleksbegränsningen den medför för fotbollsplanen på WHA.
IFK får än så länge spela ligafotboll på WHA, trots att planen är fyra meter för smal och fem meter för kort. Det ryktas om att kraven för faciliteter inom den finska fotbollen kan skärpas och WHA riskerar då att bli för liten både för europeisk standard och, betydligt värre för åländsk fotboll, finsk standard.
Det är den främsta orsaken till att dela på idrotterna, och en fortsatt gemensam arena ger inga lösningar på ett sådant problem.
Dock ska tilläggas att om en fotbollsplan i Ytternäs försvinner i och med att två fotbollsplaner blir en friidrottsanläggning med en gräsplan så får ungdomsverksamheten i Mariehamn en plan mindre att använda. Om IFK Mariehamns ungdomsverksamhet inte får tillgången till den nya huvudplanen på WHA har Mariehamns stad gått minus en fotbollsplan.
Staden måste också komma ihåg breddidrotten och ungdomsverksamheten. En centralplan på WHA med hybridgräs ökar troligtvis inte tillgången för annan verksamhet än ligalagen.
Med hybridgräs kan friidrott och fotboll samexistera på WHA. Hybridgräset ett billigare alternativ, det förlänger fotbollssäsongen tillräckligt mycket och tummar inte på de redan existerande idrottsfaciliteterna i Mariehamn. En annan fördel är också att Mariehamns kärna fortsättningsvis erbjuder möjligheten att samla utövare för fotboll, friidrott, ishockey och tennis på samma plats.
Men om utökandet av planytan inte går att lösa på annat vis är en uppdelning det enda rimliga lösningen.
