Är frifräsarnas tid förbi?
Ålands framtids avhopp verkar inte ha rört upp några större svallvågor i regeringsblocket. Men i ett större perspektiv är trenden tydlig: stödet för regeringen fortsätter att krympa, och därmed även utrymmet för frifräsarna.
När regeringen tillträdde i slutet av 2019 så samlade Veronica Thörnroos ett stöd i lagtinget som omfattade 20 av 30 mandat, en siffra som lantrådet givetvis var nöjd med. I en intervju i Nya Åland i början av 2020 sade hon följande:
– Jag har varit med i regeringar med en svag majoritet. Det betyder att du som parlamentariker i princip alltid behöver stöda din regering även när det inte överensstämmer med din egen övertygelse. Det är inte lyckat. Alla som väljs in och är med i ett regeringsunderlag förstår att politik är ett givande och tagande och att det är frågan om att kompromissa. Men det måste finnas en gräns när man stiger åt sidan och säger ”det här kan jag inte omfatta”.
Två ledamöter har redan fullt ut anammat resonemanget. I våras meddelade Moderaternas partiordförande Wille Valve att regeringen inte längre kan räkna med Jörgen Strand och förra veckan tackade Ålands framtids Anders Eriksson för sig. 18 mandat kvar, alltså. Det kanske inte låter särskilt dramatiskt att ”bara” ha 18 mandat kvar, men fördelen med det breda stödet – så att ledamöter kan rösta enligt eget huvud – riskerar nu att bli en akilleshäl.
Regeringspartierna byggde samarbetet runt motståndet mot projekten kortrutt och kommunreform, och tack vare den breda regeringsbasen har Centern fått driva sin politik utan att hela regeringsblocket nödvändigtvis har stått enad i varje fråga (till exempel Moderaternas frikort i kortruttsfrågan). Den tiden är nu förbi. Strands och Erikssons avhopp har i grunden förändrat dynamiken i regerinssamarbetet. För nu riskerar framtida avhopp att antingen fälla eller åtminstone allvarligt destabilisera hela regeringssamarbetet.
Och ska man vara riktigt ärlig så finns bland de 18 kvarvarande mandaten både partier och individer som har visat sig vara hyfsat ovilliga att rätta in sig i ledet. Både Obunden samling och Hållbart initiativ har under mandatperioden riktat, tidvis skarp, kritik mot regeringen. Under sommaren har dessutom lantrådet och infrastrukturminister Christian Wikström (Ob) hamnat i offentlig ordväxling gällande turer på den tvärgående linjen.
Och just bråket om tvärgående fungerar som en bra illustration över det förändrade läget. I våras hade Obunden samling kunnat lämna regeringen utan att fälla den. I dagsläget är regeringen beroende av Ob för att hålla ihop sin majoritet. Även ett avhopp från Moderaterna eller Hållbart initiativ gör regeringen så bräcklig att den knappast kan fortsätta. Det ger förstås samtliga partier en stark ställning i kommande förhandlingar.
Det gäller alltså för lantrådet att hitta överenskommelser som alla är nöjda med framöver. Det kommer inte att bli lätt, för det finns flera laddade frågor kvar att lösa när regeringen Thörnroos inleder slutspurten med en ny budgetrumba. Pengar till kommunerna och skärgårdstrafikens framtida organisering är två frågor som står på agendan. Finans- och näringsutstkottet krävde i våras ett svar gällande tunneln senast i september. Kring de här frågorna, bland andra, behöver regeringen nu hitta en vattentät samsyn.
Trots att det bara handlar om två avhopp så är det viktigare än någonsin att den här regeringen lyckas hålla ihop i de stora frågorna. Regeringen har inte längre råd med några nya frifräsarutspel, frågan är om frifräsarna låter sig hindras av det.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
