Är det viktigt att veta vem?
Minns någon 22-åringen, som på senhösten fanns i alla svenska medier med namn och bild? Han misstänktes planera terrordåd i Sverige och allmänheten behövde varnas.
Minns någon hur det gick sen? Han befanns vara totalt oskyldig, släpptes och medierna fick skäll för att de gått ut med namn och bild.
Och så har vi det motsatta, när någon misstänks för brott men medierna låter bli att sätta ut namn eller annat som gör att personen kan identifieras. Vad händer? De får skäll, för allmänheten har rätt att veta.
Varför har allmänheten rätt att veta? Var står det skrivet?
Namnpublicering är någonting av det svåraste medierna har att ta ställning till. Förr fanns en enkel regel; om straffet var lägre än två års fängelse så sattes namnet inte ut, inte om det gällde ”vanliga” skurkar. Makthavare spelar i en annan klass och bland dem är politiker i en klass för sig, eftersom politiker ber om vårt förtroende i form av våra röster. Då är det extra illa om de bär sig åt.
Förr var förr. Nu tycker folk – en del, inte alla – att det är i stort sett fritt fram för vem som helst att sprida vad som helst via sociala medier. Och om etablerade medier i form av de lokala tidningarna på Åland inte följer med strömmen så är det de som gör fel?
Det är naturligtvis Godbyfallet som är aktuellt. Varför gick tidningarna inte ut med namn på den misstänkta gärningsmannen?
Får man ställa en motfråga? På vilket sätt är det viktigt för en missnöjd läsare att få veta namnet – som naturligtvis snabbt spreds på Facebook utan hjälp av tidningar och radio. Varför är namnet viktigt? För att allmänheten skall kunna vara på sin vakt? För att man inte skall misstänka fel person?
I det här fallet gick polisen ut med registernumret på bilen, för man ville ha tag på två små barn som fanns i den. När registernumret är känt är det enkelt att ta reda på vem som äger bilen. Och sätta ut namn och bild på nätet. Men kan man veta att det är ägaren som sitter i bilen?
Varför tror en del att barnen mår bra av att allmänheten gottar sig i det som har hänt, att de kopplas ihop med hemskheterna? Att när de går till dagis eller skola få höra ”Det var din pappa, som …”. Det är väl illa nog som det är. Eller bryr man sig inte om barnen?
I november i fjol rådde en lätt hysterisk stämning efter terrordåden i Paris. Så när polisen i Sverige påstod att 22-åringen planerade något liknande var det antagligen inte så svårt att motivera namnpublicering.
Att någonting hade gått helt fel i terroristspaningarna kunde man ju inte veta, polisen brukar man kunna lita på. Men slutresultatet lär få många ansvariga mediemänniskor att framöver tänka efter ytterligare en gång. Att i text och bild anklaga en fullkomligt oskyldig människa för att planera grova brott är inte lyckat. Även om det inte är barn involverade. Det måste väl också de hålla med om som är snabba att på Facebook ”hjälpa” polisen att jaga skurkar.
