Är det synd om lärarna?
Lärarna protesterar mot att de permitteras utan att få arbetslöshetsersättning. Det kan man ha viss förståelse för.
Men det finns också andra orsaker till protesten. En är att det inte skall få bli en vana att spara genom att permittera. Finns den risken?
Och är det synd om lärarna?
Om du jobbar på en fabrik som går dåligt så kanske du permitteras i brist på arbete. Orsak och verkan går hand i hand.
Om du jobbar på ett sjukhus, i en skola, på polisen eller i ett bibliotek så blir det sällan brist på jobb. Sjukhuset står inte där med tomma avdelningar på samma sätt som ett varv kan ha tomma orderböcker. Men det kan vara ont om pengar ändå. Och då måste saker och ting skötas så bra det går med de pengar som finns.
För landskapets anställda handlar det om att spara in två veckors lön.
Det ursprungliga önskemålet var att folk skulle ta ut sin semesterpeng i ledig tid. Det finns grupper som har gjort det också tidigare, som uppskattar två extra lediga veckor mer än pengarna. Men på lärarhåll sägs det att kollektivavtalet förbjuder en sådan lösning. Om avtalet är så formulerat så är det för att lärarna, inte arbetsgivarsidan, vill ha det så. Lärare har sällan behov av extra lediga dagar till jul, påsk eller sportlov, så villkoret är ur deras synvinkel bra.
I den mån pengarna inte tas ut i ledig tid så är alternativet permittering. Lärare kan inte permitteras när skolorna har lov, det måste göras under terminerna. Det kravet har lärarna själva ställt och fått stöd för av arbetsdomstolen. Orsaken till kravet är att man vill omöjliggöra permitteringar så långt det går genom att låta verkningarna gå ut över eleverna.
Även om det skulle vara möjligt för lärarna att ta två extra veckor ledigt så är permittering mest lönsamt. Om man tar ut veckorna i ledig tid så får man lön för den tiden, men ingen semesterpeng. Om man permitteras så får man sin semesterpeng men blir av med lönen för permitteringstiden. Så långt går det jämnt upp. Men så får man viss arbetslöshetsersättning för den tiden och det är ”vinsten”.
Nu föreslår landskapsregeringen att permitteringarna delas upp, så att det drabbar undervisningen så litet som möjligt. Men då blir perioderna för korta, det blir ingen arbetslöshetsersättning. Alltså vill lärarna inte ha det så. För lärare liksom för många andra går den egna plånboken före mycket annat.
Det finns en grundläggande konflikt här. Lärarna vill att en permittering drabbar tredje part, det vill säga eleverna, så hårt som möjligt. Det är ett sätt att skydda jobben. Och så vill de förlora så litet pengar som möjligt.
Landskapsregeringen vill – tvingas att – spara med så få negativa verkningar för eleverna som möjligt.
Om dagens system skulle tillåta arbetslöshetsersättning för hela den permitterade perioden, även om den delas upp i korta snuttar, så skulle problemet vara löst. Eller skulle lärarna då komma med nya argument, som tvingar till permittering när det drabbar eleverna som mest?
Det är långtifrån säkert att svaret på den sista frågan är ett övertygande ”nej”. Man säger på lärarhåll att permitteringar inte får bli en vana.
Landskapsregeringen å sin sida har inte bara rätt utan skyldighet att se till att samhället fungerar också under dåliga tider. Den uppgiften är inte alltid lätt, inte om starka grupper stretar emot.
Men skulle landskapsregeringen verkligen införa permittering som en rutinmässig sparåtgärd om i det här fallet lärarna inte kämpade emot? Skulle man ta till permittering hellre än att säga upp folk om pengarna tryter för gott? I praktiken skulle det alltså handla om att sänka lönen för alla istället för att göra sig av med några.
Låter det sannolikt?
Lärarna skall hålla fast vid vad som står i avtalet. Och de skall ha samma rätt till arbetslöshetsersättning vid permittering som andra grupper.
Landskapsregeringen skall göra det bästa möjliga av situationen, så att såväl elever som lärare far så litet illa som möjligt. Nu verkar det som om man inte har diskuterat med lärarna innan planen lades fast. Att inte tala med folk är ingen bra strategi.
Men är det synd om lärarna? Egentligen inte. Inte mer än om många andra grupper i samhället, som i ekonomiskt hårda tider har fått avstå semesterpremien eller bli permitterad för att rädda jobbet.
Att ta till permittering i så svåra ekonomiska tider som vi nu har haft är ett sätt att överleva tills det vänder uppåt. Ifall ledningen inte tror på en uppgång så finns det ingen anledning att permittera, då måste det sägas upp folk.
I det perspektivet lär många föredra permittering.
