Är det rationellt att rationalisera bort jordbruket?
Skall jordbruket i södra Finland ha stöd? Eller skall det läggas ner?
Skulle inte hela EU gynnas av att var och en region satsade på det man är bäst på just där?
Debatten går het just nu på rikssidan om stödet till jordbruket i södra Finland. Avtalsperioden löper ut vid årsskiftet och ännu vet ingen hur mycket som betalas ut i stödpengar de närmaste åren. Det hela blev inte bättre av att jordbruksministrarna i Sverige och Danmark uttalade sig mot stödet i Finland.
Och så kom till råga på allt jordbrukskommissionären Mariann Fischer Boel med de åländska vindruvorna. Vad skall man tro?
Som det ser ut utåt så är kommissionen i år mindre intresserad än någonsin att förlänga Finlands rätt att betala ut det så kallade 141-stödet. Det var inte lätt för fyra år sedan heller. Lantbruksorganisationerna gick den gången med på uppgörelsen med långa tänder, precis som nu.
En sakkunnig, en professor vid Helsingfors universitet, påstod i radions morgonnyheter i går att Finlands anslutningsavtal är så luddigt skrivet så man kan tolka stödets framtid som man vill. Den som vill läsa avtalet så att stödet får betalas ut för all framtid kan göra det. Den som vill se det som ett övergångsstöd kan göra det.
EU-kommissionen vill helt klart det senare. Kommissionär Fischer Boel anser att avtalet är entydigt och att stödet är tänkt för en övergångsperiod. Den perioden har nu pågått i 13 år.
Men oavsett vad Sverige eller Danmark tycker, oavsett vad Fischer Boel säger om vindruvsodling på Åland så upphör inte stödet till jordbruket. Däremot finns det inga garantier för att det förblir lika stort som nu.
Så länge skattebetalarna i Finland är redo att betala för ett jordbruk i södra Finland, så länge är också regering och riksdag redo att arbeta för stödet. Trots att EU hela tiden har ansett att det skall tas bort inom loppet av ett antal år så finns det kvar, något naggat i kanten men dock.
Det skulle onekligen kännas ologiskt om stödet till södra Finland förbjöds av EU och jordbruket måste läggas ner som följd av det medan det skulle fortsätta att betalas i de nordligare och mindre produktiva delarna av landet.
Samtidigt är det svårt att tro att det sydliga jordbruket skulle vara dödsdömt om 141-stödet mot förmodan skulle tas bort. Den summa man diskuterar är i runda tal 94 miljoner euro. Det är mycket pengar, men om man jämför det med det totala stödet till jordbruket, som enligt uppgift ligger på omkring 2 miljarder, så är det inte en så väldigt stor summa i alla fall. Stödet till jordbruket försvinner inte.
Däremot är det ofrånkomligt att jordbrukets inkomster har minskat. Sett ur den vinkeln förstår man mycket väl att var och en slår vakt om sitt. Pengarna behövs för att hålla verksamheten igång. Vi hade inför valet en debatt om ekologisk mjölk på Åland. Problemet är inte bara att mejeriet inte har råd med två mjölklinjer. Ekologiska mjölkgårdar kräver större arbetsinsatser. Många arbetar redan nu fullt ut, de orkar inte mer. Och som priserna ser ut i dag har de inte råd att anställa folk. Moment 22.
Idén med EU är en stor gemensam marknad. Människor och varor skall kunna röra sig fritt. Så varför skall jordbruket i Finland stödas mer än i Sverige? Varför kan vi inte ta maten där den är billigast att producera? Varför påverka konkurrensen genom att bevilja en massa stöd? Skulle det inte vara till fördel för hela EU om var och en region inom EU gjorde det man är bäst på just där?
Att vi kan röra oss fritt inom EU lär ingen protestera emot. Men fortsättningen, hur många säger ja till den? Nästan ingen. Tanken skulle säkert gå att förverkliga om vi planerade väl och gav det hela tillräckligt lång övergångsperiod. Det har ju också gått att i stort sett avskaffa fisket.
Men vi människor är inte fullt så rationella. Mentalt har vi kommit bara ett litet steg från självhushållningens tid. Så är det över hela EU, så Finland slipper hota med att förkasta reformfördraget för att få fortsätta med stödet. Om än litet naggat i kanten.
