DELA
Foto: Parker Byrd/Unsplash
Är coronakrisen också en kris för de populistiska strömningarna som erbjuder enkla svar på svåra frågor?

Är det kristider också för populisterna?

Det finns ingen mirakelkur mot det rådande coronaläget, bara obekväma ansvarstagande beslut som presenteras med en lagom allvarsam blick.
Därför är det befogat att fråga om det också är kristider för populisterna.

De senaste opinionsmätningarna visar att varken Sverigedemokraterna eller Sannfinländarna längre är störst i sina respektive länder. Det är ett trendbrott från de senaste årens utveckling där just rörelser som dessa har fått ett allt starkare fotfäste i våra demokratier.

Även om det knappast kommer som någon överraskning så visar mätningarna att statsministerpartierna i både Finland och Sverige går framåt just nu.

Efter mycket svaga siffror under Antti Rinnes ledning tycks Sanna Marin ha tagit sina socialdemokrater in i en positiv trend. De senaste siffrorna från Alma visade ett stöd för SDP på 21,1 procent – en procentenhet mer än Sannfinländarna.

I Sverige har Stefan Lövens siffror förbättrats betydligt under vårvintern. Den senaste mätningen från företaget Novus visar att 44 procent av väljarna har starkt eller mycket starkt förtroende för honom som statsminister, mätningen före gav honom 26 procent för samma fråga. Aftonbladets senaste mätning visar att S har gått framåt med 5,3 procentenheter på bara en månad.

Man kan också uttrycka det så enkelt som Aftonbladets Lena Mellin:

– Missnöjet och misstron har tagit en paus på obestämd tid.

Det är en väntad utveckling. I kristider riktas strålkastarljuset ännu tydligare på regeringars förmåga att leda. Hur regeringar klarar det är avgörande för vilket stöd de får.

Populismens enkla svar på komplicerade frågor blir i betydligt större utsträckning genomskådade i kristider. De vanliga syndabockarna, må de vara EU, invandrare eller att jobben flyttar utomlands, biter inte nu. En pandemi känner inga nationsgränser, gör inte skillnad på religion, kulturell identitet eller hudfärg. Det finns ingen mirakelkur mot det rådande läget, bara obekväma ansvarstagande beslut som presenteras med en lagom allvarsam blick.

Det ska sägas att det finns undantag, fast med vissa reservationer. Till exempel Donald Trump ligger nu bättre till i opinionsmätningarna än på länge. Likaså Boris Johnson i Storbritannien. Men båda har fått revidera sina coronaplaner från att först driva en linje att coronaviruset inte behöver bekämpas med några större krafttag till att anta ett liknandeförhållningssätt som de flesta andra länder. De har med andra ord tvingats låta expertisen ställa sig i främsta rummet.

Ett annat exempel är Brasiliens president Jair Bolsonaro som håller fast vid sin linje om att covid-19 är en vanlig förkylning, och nu rasar han i anseende hos folket.

Oroliga tider kan också leda till att människor vill välja ett tryggt alternativ.

Catherine Fieschi, som skrivit boken Populocracy (en sammansättning av populism och demokrati), menar att populistiska strömningar som Trump eller brexit bara kunde ha inträffat i utvecklade länder medan det var goda tider. Detta på grund av att många i ett sådant läge kan känna sig tillräckligt säkra på samhällets stabilitet för att chansa på politiska jokrar.

– De som röstade på Trump och brexit gjorde så eftersom de kände att det kunde röra om i grytan och trots det skulle allting fortfarande vara okej, skriver Fieschi i the Guardian.

Frågan är förstås om detta trendbrott är tillfälligt. Det finns ingenting som säger att traditionella partier fortsätter ta tillbaka mark och att tiden för de med enkla förklaringar och imaginära yttre fiender är över.

Enligt Fieschi kan vi inte vrida tillbaka klockan till hur det var före den senaste populistiska vågen tog fart. Coronapandemin, menar hon, är ett lika stort test för transparensen som för solidariteten.

Eftersom en stor del av vår tids alternativa politiska strömningar utgår från de sociala medierna och den möjlighet till vidsträckt spridning som de ger så måste regeringar nu våga öppna upp i sina beslutsfattandeprocesser och redogöra ännu tydligare för hur de resonerar och på vilka grunder. Det går inte längre att bara lägga locket på och säga lita på oss.

Den försiktiga spaningen är att vi helt enkelt på vänta och se om populisternas popularitetstapp är bestående eller inte.

Den mer hoppfulla framtidsförutsägelsen är att nu har vi en chans till ett rejält omtag, en chans att återigen föra ett offentligt samtal om komplexa frågor på ett ansvarstagande sätt. Det skulle betyda att populisternas kris kan bli långt mer bestående än nu gällande undantagstillstånd.