DELA
Foto: Mikael Sjövall/SPT

Är det dags att gå sin egen väg?

Omsorgsminister Krista Kiurus märkliga agerande skapar en kris både i den finländska regeringen och i relationerna mellan Helsingfors och Mariehamn.
Åland måste övergå från protest till handling.

Länge har den finländska regeringens hantering av coronapandemin förtjänat respekt både nationellt och internationellt. Visserligen har både undantagstillståndet och de olika rekommendationerna varit tunga att bära, men de har haft effekt. I diskussionerna om vilken typ av åtgärder som bäst skyddat det egna samhället har det känts som att Finland varit bland de främsta i klassen.

Men man måste nu undra vilken sorts svamp rikspolitikerna råkat blanda i semestersalladen. Den senaste veckans härva av motstridiga besked, flagranta brister i samordningen och sannolikt lagstridiga förslag är inget annat än en skandal. Samt en direkt kränkning av den åländska självstyrelsen.

Kanske det börjar bli dags för åländsk civil olydnad på politisk nivå? Vi har faktiskt både anledningar och möjligheter till detta nu.

Det har på sistone varit som en berg-och-dalbana med ett hjul borta från vagnen. Förra veckan kom plötsligt ett nytt besked om inhemska kryssningsresenärer: två veckors självpåtagen karantän påbjudet. Allmänheten, politikerna och landskapsläkaren rev sig i skallen: varför, när situationen bara blivit bättre?

Sedan dök ett preliminärt tillrättaläggande upp i form av ett utkast till ett pressmeddelande, skickat bland annat till rederierna. Nu var reglerna åter som förut: ingen karantän. Varpå det preliminära tillrättaläggandet ett par timmar senare i sin tur drogs tillbaka!

Och så sedan den famösa presskonferensen i måndags. Omsorgsminister Krista Kiuru (SDP) förkunnade då utan förvarning att karantänen skulle bli obligatorisk och tvingande – och sanktionerad med fängelse i upp till tre månader för tredskande.

Ingen var förberedd på detta. Ingen minister, ingen tjänsteman utanför social- och hälsovårdsministeriets väggar, ingen sjukvårdsdirektör, landskapsläkare, polischef eller gränsbevakare hade informerats (de intervjuades samtliga i gårdagens Nyan). Den åländske riksdagsmannen Mats Löfström kallade dagen därpå hanteringen ”ytterst anmärkningsvärd” i ett okarakteristiskt ilsket inpass på Facebook.

Anmärkningsvärt är bara förnamnet. Särskilt som ministeriets kanslichef Kirsi Varhila följde upp det drakoniska beskedet med påståendet att regionförvaltningarna och de andra ministeriernas tjänstemän hade informerats – vilket en enkel rundringning visar sig ha varit totalt osant.

Om man därtill lägger att hela idén med att sätta andra länders medborgare i tvångskarantän eller fängelse enbart på basen av deras medborgarskap enligt justitieministeriets jurister sannolikt är olagligt, mörknar bilden till nattsvart dumhet – eller något värre. En minister som helt på egen hand utfärdar illa underbyggda, olagliga anvisningar?

Låt oss tala klarspråk. Det liknar en kupp.

Vad kan då Åland göra, annat än att protestera? Lantrådet Veronica Thörnroos (C) har hittills varit föredömligt skarp och tydlig i sin kommunikation. Bra så.

Men ord tycks inte ha någon effekt på regeringen. Efter undantagstillståndets slopande har vi också en möjlighet till handling.

Enligt självstyrelselagen äger vi rätten att själva sköta förvaltningen av de anvisningar som utfärdats enligt Smittskyddslagen. Exakt vad ”förvaltning” egentligen betyder är en tolkningsfråga, vilket ger Åland en fördel som kan utnyttjas i det rådande kaoset.

Vi kunde ju vänligt meddela den egenmäktiga omsorgsministern att vi nog avstår från att internera våra svenska gäster, tack så väldigt mycket. Och ge beskedet att, fram tills dess att social- och hälsovårdsministeriet kan motivera sina egendomliga påbud, bedömer vi vår regionala situation alldeles själva.

Så som de behandlar oss kan vi behandla dem. Vi har en lag som skyddar oss och vi kan tillämpa den.

Tills Finland kan motivera sina beslut och tydligt konsulterar oss, bör kanske Åland från och med nu gå sin egen väg i coronakrisen.