Är äktenskapsnormen någonsin jämlik?
Diskussionen om en jämlik äktenskapslag kompliceras av att folk pratar om olika saker. Det råder en fundamental oenighet om vilken äktenskapets roll i samhället ska vara.
Det rustas till bröllop i bygderna. Det planeras dukningar, menyer, håruppsättningar, tal och fotografering. Ni är många som har sett fram emot den här dagen länge: bröllopsdagen, en dag som markerar en skillnad.
Ni kanske väljer att gifta er på grund av tradition. Eller för att tillmötesgå släktens önskningar. Eller för att få att ordna en riktigt stor fest. Eller för att det är praktiskt rent ekonomiskt. Eller för att äktenskap är metoden vi blivit uppfostrade att hantera kärlek med. Eller för att ni rentav vill befästa ert äktenskap inför gud.
I sig tycks det inte vara något problem med att orsakerna till giftermålet varierar. Problematiskt blir det först när de här väldigt olika uppfattningarna om vad äktenskapet är klumpas ihop och hanteras som en enhet. Vilket är nödvändigt om det ska gå att genomföra lagförändringar.
Samtidigt gör hopklumpandet att diskussionerna om en jämlik äktenskapslag, som blossade upp i medierna igen i slutet av förra veckan i och med lagutskottets omröstning, tenderar kretsa kring känslor snarare än argument. Eller snarare så att meningsmotståndare bemöter varandras argument som om de vore känsloutbrott, eftersom det är omöjligt att få till stånd en förnuftig debatt när utgångspunkterna är olika.
Det råder en fundamental oenighet i vårt samhälle om vad äktenskapet egentligen har för funktion. Och diskussionen om det har konstigt nog lyst med sin frånvaro.
Rent historiskt har äktenskapet handlat om allt från kontrakt mellan familjer och omyndighållande av kvinnor till religiösa riter och kärleksbetygelser. I det borgerliga samhället som vi ännu lever i sviterna av handlar fokuseringen vid kärnfamiljen mycket om att det är en enhet som är lätt att kontrollera.
När människor väljer att leva på andra sätt är det en potentiell oroskälla. Folk som inte strävar efter volvo, villa och vovve kan ju sträva efter vad som helst. Eller? Finns det inte en konstighet här, att äktenskapet – som bevisligen kan ingås av så många olika skäl, ändå tillåts fungera som en allmän kvalitetsstämpel för ett önskvärt sätt att leva?
Tvåsamhetsnormen har blivit ett oifrågasatt ideal, trots att det finns ett växande antal ensamlevande, och för den skull även flersamma, människor, vars rättigheter också borde bevakas. En jämlik äktenskapslag är därför inte slutdestinationen för ett jämlikt sätt att leva. Men så länge äktenskapet som sådant finns kvar är det befängt att det ska vara förunnat endast vissa av befolkningen.
Alla ni som ska gifta er i sommar har en sak gemensamt, trots era olika motiveringar: ni har juridisk rätt att göra det. Och eftersom den juridiska rätten är den minsta gemensamma nämnaren är det också den som måste stå i fokus i diskussionen kring en könsneutral äktenskapslag – inget annat. Därför skulle det bland annat vara viktigt att kyrkan lyssnar på de röster bland medlemmarna som vill att kyrkan avsäger sig vigselrätten, och internt utvecklar egna formulär för hur relationer och familjebindningar kan välsignas och befästas.
Vilken status och funktion äktenskapet ska ha i samhället på ett bredare plan behöver diskuteras vidare, men vi måste hålla frågorna i sär, och börja med att göra det bästa av situationen som vi har nu.
Ylva Vikström
ylva.vikstrom@nyan.ax
Fotnot: Idag inleder Nya Åland årets sommarserie på ledarsidan. Vi har tagit mod till oss, och under tio veckor framåt kommer Nya Ålands sommarreportrar att härja fritt, valfritt ämne, valfria åsikter. Ledarredaktionen hoppas på uppfriskande läsning.
Först ut är vikarierande kulturredaktör Ylva Vikström.
