Använd inte veteranerna som slagträ i debatten
Högerextrema rörelser försöker lägga beslag på veteranerna i sin rasistiska propaganda.
”Veteranernas kamp för fosterlandet var förgäves”. Så löd den svarta texten som hade målats på ett vitt pappersark som vajade bland demonstranterna i Torneå i norra Finland för en dryg vecka sedan. Uppskattningsvis var det kring 200 personer som motsatte sig att flera flyktingar skulle ta sig över gränsen från Sverige till Finland för att kunna ansöka om asyl.
Veteranerna är bara en i raden av nationalsymboler som de främlingsfientliga, rasistiska och högerextrema rörelserna har försökt kapa. Också den finska flaggan och nationalhymnen har använts i främlingsfientliga syften.
Men till skillnad från flaggan och nationalsången har veteranerna fortfarande en röst. Som svar på de främlingsfientligas veterankapning har flera medier intervjuat veteraner för att höra vad de tycker om att flyktingar möts av stenkastning och glåpord. Tjugo stycken veteraner fördömde i kvällstidningen Iltasanomat det våld och hot som många flyktingar fått utstå efter att de tagit sig till Finland under de senaste veckorna.
Veteranernas uttalanden är viktiga. För faktum är att veteranskaran krymper år för år. I dag finns det cirka 26 000 krigsveteraner men medelåldern är över 90 år. På Åland finns i dag ett 60-tal personer som själva varit med i kriget. De kommande åren förväntas gruppen krympa snabb. Enligt Folkpensionsanstaltens prognos kommer det endast att finnas 1 200 veteraner i hela Finland om tio år. Det kan jämföras med de uppskattningsvis 600 000 män och 100 000 kvinnor som deltog i Vinterkriget.
Det finns knappast något ämne det skrivit så mycket om som kriget i Finland. Frågan är om vi inte, medan vi fortfarande kan, borde diskutera vad det var veteranerna kämpade för och hur de vill att deras arv ska förvaltas.
För tittar man på dem som i dag uppvaktar hjältegravar och reser runt till olika krigsmonument är det i stor utsträckning personer som själv är gamla militärer eller har krigshistoria som ett intresse. Att man är intresserad av militärhistoria ska inte likställas med den nationalism som demonstranterna nu uttrycker. Oron är snarare att de som intresserar sig för veteranerna är så få och till åren komna att det inte krävs speciellt mycket för att överrösta dem.
Att veteranerna, som en del demonstranter hävdar, stred för att Finland ska få vara öppets rasistiskt faller på sin egen orimlighet. Men vad kämpade de för?
Om vi inte pratar och frågar om det nu finns det en risk för att nationalistiska rörelser lägger beslag på veteranernas arv. De nationalistiska krafterna har ett stort intresse för att hävda sig på veteranernas arv. Det finns knappast någon grupp i det finländska samhället som inger så mycket respekt som veteranerna gör i dag. Och att försöka föra deras talan förblir ett tämligen lätt uppdrag den dag de inte själv längre kan protestera.
Ett exempel på en lite motsvarande kapning var när flera personer som är aktiva i den högerextrema rörelsen Suomen Sisu samlades vid Eugen Schumans grav. Avsikten med tillställningen var att hedra minnet av Schauman, som den 16 juni 1904 mördade den ryske generalguvernören Nikolaj Bobrikov innan han tog sitt eget liv. Att Schuman föddes i nuvarande Ukraina, pratade svenska, ryska och franska men blev underkänd i studentskrivningarna i finska och läste Fänrik Ståls sägner (HBL 18.8.2015) har tydligen gått både de högerextrema rörelserna förbi.
