Ansvaret ligger på lagtinget
Att stifta lagar är ett stort ansvar och hela självstyrelsens kärna. Att lagarna är hållbara och av god kvalitet är en förutsättning för framgång och välstånd för Åland även i framtiden.
Avbytarlagstiftningen, en temporär ändring av fastighesskatten, förslaget om rösträtt för 16-åringar i kommunalval och förslaget om en gemensam räddningsmyndighet är några exempel på åländska lagar som förfallit lagstiftningskontrollen. Det senaste exempelet är lagen om att tillåta skyddsjakt på varg.
I maj i år efterlyste Centern, med Harry Jansson i spetsen, att landskapsregeringen återinför laggranskningsnämnden, som tidigare hade som uppdrag att granska att de åländska lagarna inte kolliderar med självstyrelselagen, grundlagen eller EU-rätten. Han är bekymrad över att så många av landskapsregeringens lagar fallit i lagstiftningskontrollen och att det påverkar Ålands anseende. En oro att ta på allvar.
Laggranskningsnämnden fanns som ett krav fram till 2006. Dess främsta uppgift var språklig och lagteknisk kontroll av lagförslag. Framför allt skulle nämnden granska om lagförslag överskred lagtingets lagstiftningsbehörighet på någon punkt. En punkt som är nog så viktig.
Enligt lagberedaren Hans Selander är den lagstiftning som i dag finns om laggranskningsnämnden föråldrad. Att återinföra nämnden kräver alltså en lagändring. Det är inget som är aktuellt just nu, menar lantrådet Katrin Sjögren (Lib). Det är inte länge till nästa val och en ny mandatperiod – som kan innebära en ändring på den punkten, även om det knappast är en valfråga.
I sammanhanget är det viktigt att påpeka att antalet lagar som får anmärkningar eller blir helt underkända i lagstiftningskontrollen är förhållandevist lågt. I en del fall handlar det om att Åland testar gränserna för självstyrelsen – vilket man bör gör för att inte begränsa sig själv.
Ibland gör även Högsta domstolen nytolkningar av självstyrelselagen, ett exempel är laxkvoterna. Sådant kan man naturligtvis inte lasta Åland för.
Åland har det system man har, där lagstiftningskontrollen sker i efterhand och eventuella brister kräver att hela processen görs om, till skillnad från riksdagen som har sitt grundlagsutskott som kan ändra på lagförslag så att de är juridiskt hållbara. Det åländska upplägget kommer inte att ändras och då gäller det att lära sig att göra det bästa av de resurser man har.
För självstyrelsens anseendes skull behöver man hålla en hög ambitionsnivå och göra det som går för att de lagar man stiftar håller måttet. Med den utgångspunkten kan man ställa frågan: Vad kan göras?
Lagtingsdirektören Susanne Eriksson framförde i en intervju i september att landskapsregeringen i större utsträckning borde jobba mindre med förvaltning och för att få mer tid för sina egentliga uppgifter: lagförslag och budget. Förvaltningen ska i stället skötas av tjänstemännen. Det är en pågående utveckling i långsam takt, men nog så viktig att ha som klar målsättning även i fortsättningen.
Det finns även andra vägar att gå. Landskapsregeringen kan, innan de sänder över lagförslag till lagtinget begära in specialgranskningar av inköpta jurister. Alternativet borde användas i större utsträckning.
Lagtingets utskott kan också ta ett större ansvar. Utskotten ska i första hand behandla lagförslagen politiskt, det är inte fråga om det. Men om det finns en genuin och grundad oro för lagarnas kvalitet har utskotten alla möjligheter att göra en juridisk och språklig kontroll, utan att på något vis ta över lagberedarnas uppdrag.
Utskotten kan, precis som man gör i den politiska behandlingen, ta in de experter på hörande som man anser att behövs och efter det göra ändringar. Ett gott exempel är den rätt omfattande ändringen som lag- och kulturutskottet gjorde med lagförslaget till kommunstrukturreformen, med motiveringen att den ska bli mer juridiskt hållbar.
Lagtingets ledamöter behöver då också se sig själva i spegeln. För att göra en juridisk granskning kan man behöva – för en stund – lägga de politiska åsikterna till sidan och anstränga sig för att se på förslagen ur ett rent juridiskt perspektiv, där man tar in hjälp när den egna kunskapen inte räcker till. Det är krävande och inget som görs i en handvändning, men det är också en del av ansvaret som lagstiftare. Det borde medborgarna, väljarna, kunna kräva av sina representanter.
Lagtinget är den sista åländska instansen som jobbar med lagförslagen och kan göra ändringar. Det är följaktligen där ansvaret ligger för slutprodukten.
