Alternativ rese-lycka
För några månader sedan satt jag sista minuten, i brist på passliga tågalternativ, på en skumpig buss till Frankfurt i 20 timmar. Min vänstra skinka var halvt förlamad vid ankomst. Men ändå. Det var möjligt. Och det var inte ens särskilt jobbigt.
Det var enkelt att boka, det var billigt (och man kunde även klimatkompensera för det utsläpp min högra skinka gjorde under de drygt 850 kilometrarna över land och rike) och det var smidigt. Jag steg på halv 8 på kvällen i Malmö för att sedan anlända 1 på eftermiddagen i Frankfurt. Det fanns Wi-fi ombord, min stolsgranne var inte en knöl och jag lyckades sova hela nio timmar.
Jag har blivit en van bussåkare efter alla år av pendlande mellan Vasa och Åland, men det här var första gången jag tagit mig ut i Europa med buss. Under min färd ner mot sydligare breddgrader tänkte jag tillbaka på mitt halvår
i Indien där jag ofta tog nattbussen på en weekendtrip till någon inte så närliggande stad. Där var det inget konstigt att ta buss eller tåg 10–12 timmar för en par dagar i turismens eller vännernas tecken.
De indiska bussarna var ju dock utrustade med sängar som inramades av en gardin (fantastiskt för sömn, fatalt för säkerhet) och var aningen mer njutbara än min rumpförlamande resa genom Europa.
Men återigen. Jag vill poängtera (mest för mig själv). Det är möjligt. Det är en vanesak. Om man kan vänja sig med att ta bussen till Vasa tre gånger i året kan man vänja sig vid att ta bussen eller tåget på weekendsemester ut i Europa.
Sedan flygets klimatpåverkan blivit allt mer uppmärksammad så har de alternativa reseformerna fått ett uppsving. Dubbelt så många svenskar väljer tåg framför flyg jämfört med för bara ett och ett halvt år sedan, enligt SJs färska Sifo-undersökning. Att ta flyget mellan Göteborg och Stockholm släpper ut lika mycket koldixid som 40 000 tågresor och 65 procent av svenskarna som planerar sommarsemester inom Sverige tänker istället åka tåg.
Facebookgruppen Tågsemester har gett resformen ett uppsving. Där hittar man info och hjälp för tågfärder i alla riktningar. Och de inspirerande berättelserna väller in. Som den om det åländska paret som Nya Åland skrev om för några veckor sedan, som tog tåget från Finland till Kina och hade en resa fylld av intryck.
För det handlar ju inte bara om koldioxidutsläppen. Det handlar till lika stor del om upplevelsen. Att kunna titta ut genom fönstret och se landskapen skifta, att kunna göra små stopp i pittoreska små byar och att läsa långa romaner med kvällssolen genom fönstret.
Jag hoppas ta mig till Frankfurt igen, med tåg nästa gång och packa väskan full med böcker. Och sträcka på min vänstra skinka under raska promenader genom nya miljöer.
