Älska, glömma och förlåta, barnhembarnens stora gåta
I fredags bad landskapet Åland barnhemsbarnen på Stiftelsen Hemmet om förlåtelse. Det fick de inte.
Det var inte särskilt trångt i bänkraderna när landskapet Åland i fredags framförde sin offentliga ursäkt till de vanvårdade barnen. Ett trettiotal personer hade kommit till Alandica för att lyssna till lantrådet Camilla Gunells tal.
Att en offentlig ursäkt inte är en publikdragare är inte konstigt, men anmärkningsvärt är förstås att de vanvårdade barnen i fråga, i dag vuxna, inte deltog i ceremonin.
Bakgrunden är denna:
Under 1950- 60- och -70-talet tillbringade ett sextiotal barn sin barndom på barnhemmet Stiftelsen Hemmet i Lemland. Krister Lumme, som var ett av de barnen, har under många år kämpat för att till stånd en utredning om förhållandena på barnhemmet. Han har, bland annat i sin bok ”Guds lilla barnaskara” berättat om våld, kärlekslöshet och missförhållanden på Hemmet.
Utredningen blev klar i juni och då beslöts också om upprättelseceremonin.
Utredningen slår fast att barnen blev svikna av samhället och landskapet vidtog tre åtgärder: vanvården erkändes och rapporten blev offentlig, en upprättelseceremoni arrangerades och landskapsregeringen avsätter 30 000 euro för olika projekt inom barnskyddet.
Den springande punkten och orsaken till att ärendet fortfarande inte är avslutat, är att Lumme och de barnhemsbarn han säger sig representera, vill ha ekonomisk kompensation.
För en utomstående är situationen inte helt enkel. Klart är att Krister Lumme är arg, den ilskan uttrycker han bland annat i insändare och i Åland24:s debattprogram Rakt på, klart är också att barnen på Hemmet for illa.
Klart är också att landskapets ceremoni i fredags inte fungerade. I Sverige har försummade barn fått både ceremonier och ekonomisk ersättning, Finland har tidigare betalat ut ersättning för en del utsatta personer, men inte hållit ceremonier. Åland har valt att satsa pengar på förebyggande arbete, det är vad de 30 000 ska användas till.
Är det bara Krister Lumme som driver frågan, eller har han flera barnhemsbarn bakom sig? Det är fullt begripligt att alla inte vill stå längst fram i leden, det är tungt att bli ifrågasatt och försvara sig offentligt. Därför är det förståeligt om Lumme är talesperson för fler. Icke dess mindre skulle det vara intressant att veta hur många av de sextio barnen som faktiskt upplevde missförhållanden.
Å andra sidan: spelar mängden misshandlade barn roll för möjligheten till kompensation? Nej, det borde det inte göra. Ett barn som vanvårdats av samhället är ett för mycket.
Ett av samhällets underförstådda överenskommelser är att den är finare som förlåter, liksom Jesus ska man vända andra kinden till och gå vidare. Här har vi en man, Krister Lumme, som inte alls vill förlåta utan ha ekonomisk kompensation.
Grannar till Hemmet har under sommaren skrivit insändare som uppmanat Lumme ”att gå vidare”. Det finns en förväntning om att det är ädlare att förlåta än att vara girig, och när den förväntningen inte uppfylls, ifrågasätter man Lummes motiv. Den godhet man inte själv kan ge barnhemsbarnen, kräver man ändå av dem i gengäld.
Lumme säger i Rakt på, att en ursäkt borde ha något med sig, ska man betyga något ska man inte komma med en tom säck. Därför räcker det inte med fagra ord och en ceremoni.
Å andra sidan är det inte brottsoffren som bestämmer säckens innehåll. I vanliga fall har vi ett rättssystem som bestämmer offrens kompensation. Fallet med de vanvårdade barnen är mer en fråga om moral och god vilja, än fastslagna straffskalor. Det samhälle som Lumme kräver kompensation av, är inte villigt att kompensera på det sätt som Lumme vill.
Situationen har alltmer kommit att handla om filosofiska frågor än ceremonier och upprättelse. Det hela blir en härva av känslor, förväntningar, krav och besvikelse som kanske aldrig kan tillgodoses.
Vem har rätt att säga att någon är förlåten – den som ber om förlåtelse eller den som ska förlåta?
