SÖK
MENY
Dagens dubbla ledarspaningar försöker se bortom horisonten i fallet med Trumps möjliga ockupation av Grönland, och bortom fånigheterna i fallet med den försvunna kortrutten.
Det auktoritära krypandet
Det rapporteras att Danmarks utrikesminister Lars Løkke Rasmussen och Grönlands utrikesansvariga Vivian Motzfeldt imorgon träffar USA:s utrikesminister Marco Rubio för att ”diskutera Grönland”.
Det är ett fint exempel på begreppet ”authoritarian creep” – det långsamma normaliserandet av tyranniet – att det är så världens medier återger det som just nu händer. En alltmer totalitär ledare i ett land alltmer styrt av fascistiska styrkeideal kallar till sig ett annat, demokratiskt, lands styre för att ”diskutera” övertagandet av en del av dess territorium. Vi befinner oss i Tjeckoslovakien 1938 eller i Ukraina 2022, och den som inte ser att inget skiljer Trump från Hitler eller Putin är inte bara blind, utan gör sig medvetet enfaldig. Eftervärlden kommer att döma dem som ser bort nu, eller ursäktar vad som sker.
Det som i närtid fäller avgörandet beträffande Grönlands öde är dels – tillfälligtvis – studentrevolten i Iran, som kan komma att distrahera megalomanen i Vita huset, dels hur stor makt Pentagons generaler har. Kan de förklara för sin härskare hur katastrofal den nya världsordningen kan komma att bli för hela västvärlden?
Möjligen lyssnar Trump på argumenten, om de förs från ett ekonomiskt perspektiv. ”Bad for business” är fortfarande ord han förstår. Men säkert är det inte, för i hans värld är det inte en kostnad att lämna Nato, utan en bonus.
Och om USA tar Grönland spricker nog Nato. Kanske återstår en tid en sorts mindre allians, bestående av de mer devota, mindre Natoländerna tillsammans med USA, kanske förkunnar Storbritannien och Tyskland ett ”Fred i vår tid”-fördrag och drar ut på farsen ytterligare ett par år innan de lämnar alliansen åt sitt öde.
Tämligen säkert är dock att åtminstone Norden hamnar utanför, hur det än går, hoppeligen dock med det militära samarbetet intakt med resten av Europa. Och då blir Finland en front – för om Putin tar Ukraina blir Baltikum hans nästa mål. Och vad händer då med Åland, ”Östersjöns lås”?
Vi har sagt det förut: krisen kan vara mycket nära, även för oss. Begrepp som ”demilitarisering” kan hastigt behöva bytas ut mot ”allmän mobilisering” när det auktoritära krypandet förvandlas till ett tigersprång.
Klaga månde Mariehamn
”Ett sår som fortsätter blöda för Åland”. Så beskriver den moderate lagtingsledamoten och företagaren Anders Holmberg (MSÅ) i en insändare i tidningen Åland (10.1) kortruttens frånfälle, precis tre år efter att Rosella lagt ut för sista gången. Att man inte längre kan ta båten från Mariehamn till Kapellskär är enligt Holmberg en katastrof av närmast bibliska proportioner för Åland: turismen har minskat, inresandet från Sverige har minskat, det ”spontana resandet” har minskat, logianläggningar, restauranger och handel går på knäna, företagen, idrottsanläggningarna, fastighetsmarknaden, byggandet, allt allt allt har STÖRTAT SAMMAN …
… eftersom det nu tar fyra minuter längre att resa från Mariehamn till norra Stockholm.
Jo. Gör matten. Tog man ”Rolfen” till Kapellskär och sedan fortsatte med bilen till Täby tog resan 3 timmar och 45 minuter om man räknar med att restiden för den genomsnittlige mariehamnaren ner till Västra hamnen var 10 minuter; sedan 150 minuter på båten och 65 minuter med bil. Att jämföra med samme mariehamnares väg via Berghamn och Grisslehamn: 22 minuter till färjan i Eckerö, 120 minuter på båten och 87 minuter i bil (alla siffror kommer från oväldiga Google Maps) = 3 timmar och 49 minuter.
Att restiden skulle bli särskilt mycket längre för boende på andra delar av Åland är högst diskutabelt: det tar fem (5) minuter längre att åka bil från Geta till Berghamn än det tar att färdas från samma plats till Mariehamn. Visserligen blir resan något längre för dem som bor bortom Mariehamn österut (om de nu inte vill åka via Långnäs) – vilket rimligtvis kan vägas mot den förkortade restiden för alla som i gengäld bor väster om ”De tusen lindarnas stad”, Ålands centralort och starkast skinande ljus.
Det ska dock sägas att behovet av planering har förorsakat sommarresenärerna besvär, eftersom ett litet antal turer på Eckerölinjen har varit fullsatta på bildäck under industrisemestern. Detta omak bör ingen vara spydig över och går kanske att avhjälpa om någon kommersiell aktör hittar lönsamhet i driften under högsäsong framöver.
Men att tillskriva Kapellskärsrutten bortfall allt ont som ryms i Pandoras ask blir bara fånigt. Det är svårt att inte ana Mariehamns stukade självbild som det verkliga upphovet till detta det fortfarande ”blödande såret”.
Så om Ålands ekonomi och besöksnäring slokar finns det kanske andra förklaringsmodeller som lagtingsledamöterna kunde göra bättre nytta i att fördjupa sig i?
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
