Allt går galet när girigheten styr
Människan är en obotlig optimist med extremt kort minne. Dessutom har hon generellt sett inte mycket koll på vad andra håller på med.
Den totala ekonomiska kollapsen för den isländska ekonomin, och senare den grekiska, talar sitt tydliga språk. Mönstren är desamma.
Länge, länge trodde folk, också mot bättre vetande, att det skulle ordna sig. Man blundade för verkligheten, tänkte att någon annan vet bättre, ville inte veta hur allvarlig misshushållningen med både allmänna och privata medel var.
De som förtjänade de grova pengarna var förmodligen de enda som visste hur bräcklig bubblan är, men där var det ingen som drog i bromsen.
När den ekonomiska katastrofen är ett faktum vidtar sanering, självrannsakan och kritik. I Grekland diskuterar man nu livligt samma saker som sysselsatt islänningarna under det senaste året.
Hur kunde det ske? Är vi så lättlurade? Vad gjorde våra politiker? Är vi ett samhälle av slösaktiga idioter?
Folk är arga. Arga på politiker, arga på banker, arga på alla dem som trodde att det var en god idé att bli rik på att belåna en högst osäker framtida inkomst. Allra argast på att det som vanligt är vanliga människor som varken blivit rika eller fått makt, som får betala för kalaset med inbesparingar, uteblivna löneförhöjningar och samhällelig åtstramning. Än en gång är det politiken som ska rädda ekonomin. Än en gång är det en förkättrad internationell organisation som EU som får reda upp följderna av en gigantisk misshushållning.
Det är nämligen vad vi andra européer gör. Vi ger (okej, lånar då) till grekerna, för att de ska ha råd att reda upp sin ekonomi. Det gör vi inte av människokärlek och solidaritet, även om det vore fint om det var så. Vi gör det av skräck och fasa för att den grekiska kollapsen ska sprida sig till andra länder inom EU, och att vi därmed ska få en snöbollseffekt som ödelägger europeisk ekonomi för lång tid framöver.
Den lärdom som finns att dra är den gamla vanliga, den som vi människor i vår obotliga optimism regelbundet glömmer bort. Girighet är en stark drivkraft. Den måste tuktas och kontrolleras, annars pressar den de giriga att ta risker som skadar samhället.
Att hålla koll på girigheten kräver en ständig, nykter vaksamhet. Den kräver att vi lite till mans och kvinns orkar bry oss. Där är haken. Om vi efter denna kris åter lutar oss tillbaka och tänker att de stora politikerna, de stora företagen och bankerna bäst kan sköta sig själva, och att det är ändå är för komplicerade saker för lilla oss, då tar det inte många år innan vi är där igen.
Det är helt enkelt så att det måste vara en legitim politik (folket) som rider ekonomin, inte ekonomin som rider folket med en bindgalen Djingis Khan vid tömmarna.
Islands ambassadör i Finland, Elin Flygenring, sade när hon var på besök i Mariehamn att hon skämdes för hur lite de visste och hur lite de anade om vart ekonomin var på väg, och att det varit ett hårt uppvaknande att inse hur illa det låg till.
Den känslan kanske man ska hålla fast vid så länge det går, för det verkar vara det enda som får allmänheten att fokusera på ekonomiskt ansvarstagande.
