Allt färre blir föräldrar, på Åland och i omvärlden
Åland slog ett sorgligt rekord i fjol: det lägsta antalet födda barn på 100 år. Bara 245 barn kom till världen på Åland, och det var bara tack vare de inflyttade som befolkningsutvecklingen ändå slutade på ett litet plus.
Siffrorna framgår i en Åsub-rapport, som Nya Åland skrev om den 1 februari i år. Och det är förstås inte bara på Åland som vi oroligt följer med nedgången i födelsetalen. Många tänkbara förklaringar har ventilerats i medierna på sista tiden. Oro för klimatförändringen. Oro för den egna ekonomin. Växande skillnader mellan kvinnor och män i utbildningsnivå och värderingar. Internetpornografi och toxiska manliga ”förebilder” som Andrew Tate: vem vill ha barn med en porrsurfare?
Gunnar Andersson, professor i demografi vid Stockholms universitet, beskriver i en intervju i Dagens Nyheter en generell nedgång som märks både i städerna och på landsbygden, och i alla socionomiska grupper. Enligt honom har ländernas ekonomi eller familjepolitik ingen större inverkan på födelsetalen. Han tror snarare att minskningen beror på en global osäkerhet, kopplad till klimatförändringar, överbefolkning och terrorism.
Nora Adin Fares hade en annan infallsvinkel i sin uppmärksammade DN-artikel häromveckan, med rubriken ”Män som inte uppvaktar kvinnor – varför ska jag projektleda dem?” Hon skriver om kvinnors ”osynliga emotionella arbete” för att hålla igång samtal, få andra att känna sig sedda, och ja, planera dejter. Det vore kanske enkelt att vältra över skulden på tröga, stumma män. Men Nora Adin Fares intervjuar också Emma Engdahl, professor i sociologi, som är krass: ”Med ökad jämställdhet blir utfallet att män inte uppvaktar kvinnor, det bara är så. Det är priset som kvinnor måste betala”.
Fast ju färre kvinnor som är beredda att betala priset, desto färre heterosexuella par bildas och desto färre barn blir till. Och det är svårt att se var de skulle komma ifrån, de där trygga männen som kan tala om känslor och vet precis när de ska ta befälet och när de ska backa undan.
Martha Gill, politisk journalist, lade förra lördagen fram ett drastiskt förslag i The Guardian: riktat statsstöd till kvinnor som skaffar barn ensamma. Man må tycka vad man vill om idén, men hon ställer intressanta frågor. Hon utgår från Storbritannien, men samma gäller också i vår del av världen: de flesta kvinnor vill ha två barn. Ändå är det långtifrån alla som får det, trots att kvinnor har pengar och valmöjligheter som aldrig förr. Gill hänvisar till en undersökning bland barnlösa 42-åriga brittiska kvinnor, som visade att den vanligaste orsaken till att kvinnorna inte hade barn var att de helt enkelt inte ville. Den näst vanligaste var att de inte hade hittat rätt partner. Gill skriver att det där med att hitta rätt partner är en lyx som tidigare generationers kvinnor saknade. Att leva ogift och barnlös var för de flesta en enkelbiljett till fattigdom och utstötthet, så ”fel” man var bättre än ingen man alls. Ingen vill förstås tillbaka till den tiden. Men, som Gill skriver: ”I teorin kanske kvinnor vill ha partner och barn, men de har råd att avstå om inte rätt person dyker upp. På det sättet kan, paradoxalt nog, kvinnors ökade valmöjligheter leda till att kvinnor som vill ha barn förblir barnlösa”.
Därför, enligt Martha Gill, borde beslutsfattare sänka tröskeln för kvinnor som vill bli föräldrar på egen hand. För män också, kan man tillägga i så fall. I allt fler länder i västvärlden har de barnlösa männen kommit att bli fler än de barnlösa kvinnorna. Och barnlängtan är förstås ingenting som bara tynger kvinnor. Kolumnisten Patrik Lundberg hade i Dagens Nyheter den 6 februari en sorgsen krönika med rubriken: ”Snart fyller jag gubbe och jag är ingens pappa”. Han konstaterar att vi lever i ett manssamhälle, även om det håller på att förändras. ”Men när det kommer till familjebildning finns en biologisk realitet: En fertil singelkvinna kan i praktiken skaffa barn om hon vill. En fertil singelman kan inte det.”
Det vore eländigt om det enda samhället kan göra är att gå in och stödja män och kvinnor som vill bli föräldrar helt på egen hand. Hur har det blivit så svårt för så många att hitta någon att leva med och få barn med? Några entydiga svar finns inte. Men att prata om det är nödvändigt.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
