Alla vinner på en sansad debatt om vårjakten
Vilken är medias roll i samhället, och hur kommer den rollen att utvecklas i framtiden? Det är två frågor som gäckar oss i mediebranschen över hela världen.
I Sverige har media kallats för ”tredje statsmakten” sedan mitten av 1800-talet, i andra länder har den benämnts som den fjärde makten. I samtliga fall har medias makt upphöjts till nivåer i klass med riksdag och regering, fast med en granskande – inte beslutande – makt. Media ska kort och gott vara medborgarnas kontrollorgan gentemot den beslutande makten.
Genom åren har medias roll förändrats och utvecklats. Från att under stora delar av 1900-talet varit i stort sett enbart rapporterande är den i dag granskande och ifrågasättande. Det har förstås lett till en hel del slitningar mellan makthavare och granskare, ibland också konflikter.
I grunden är det fortfarande så att medias främsta roll är att hålla sina läsare informerade om vad som händer i samhället. Om goda saker, och om det som är negativt för medborgarna.
Här på Åland har den i särklass största debatten den senaste tiden inte handlat om varken självstyret eller förhållandet till riket. Nej, det är att vårjakten kommit tillbaka och gudingarna på nytt är tillåtna att skjuta. ”Äntligen!” har jägarna jublat. ”Nu startar mördandet!” har motståndarna skanderat.
Att frågan är brännhet och påverkar det åländska samhället är alldeles givet. Bara att granska kommentarerna under artiklarna i ämnet ger en bild av att frågan i det närmsta framkallat ett inbördeskrig.
Att det förs debatt är alltid bra, det för samhället och utvecklingen framåt. Debatt får alla sidor i frågan att vässa sina argument och debatter vinns allt som oftast av den som kan framföra sina åsikter på bästa sätt.
Men när en debatt blir överhettad, och det kan man lugnt säga att frågan om vårjakten blivit, kastar många allt vad vett och saklighet heter över bord. Man målar ut sina meningsmotståndare som militanta veganer å ena sidan, föråldrade mördare å andra.
Jag vet för lite om beståndet guding och hur skyddsjakten bäst bedrivs för att ha en klar uppfattning i frågan, och Nya Åland har skrivit flera tidigare ledare i ämnet tidigare. Så jag tar inte ställning i frågan.
I stället betraktar jag debatten, skriverierna och de allmänna reaktionerna. Och blir rätt nedslagen. Debatten i frågan om vårjakten är så känslostyrd att det knappt längre talas om grundfrågan: finns det ett behov av jakt på guding?
Ett annat tydligt tecken på att debatten spårat ur är när man börjar skjuta budbärarna. Senast i förra måndagens Nyan skrev Nina Smeds ett långt, bra reportage om den första dagen av vårjakten. Ett självklart reportage för vilken vettig tidningsmakare som helst.
Att vårjakten återkommit till Åland är en stor händelse, oavsett vad man tycker om den, och då ska förstås en tidning som Nya Åland bevaka den händelsen. Det är ju vårt uppdrag, som jag skrev tidigare, att skriva om det som angår medborgarna och våra läsare. Däremot tycker jag att det är beklämmande när det kommenteras i stil med att det är fel att visa mördare och mordoffer i tidningen, eller som när konkurrentens mess-redaktör konstaterar att Nyan skulle ha tagit ställning för jakten eftersom vi infört ovan nämnda reportage.
Lite bättre kan ni. Lite mer saklighet, lite färre känsloutbrott och mindre billiga, sjabbiga poänger skulle göra debatten kring denna, för Åland, viktiga fråga så mycket bättre.
Risken är annars att temperaturen på debatten får konsekvenser utanför densamma. Under de senaste två åren har debatten kring jakten på varg i Sverige i många och mycket liknat den vi nu ser här. Men där har känslorna rusat så till den milda grad att motståndare aktivt försökt stoppa jägarna från att utöva jakten, och att jägarna i sin tur hotat skjuta mot den som stoppar dem.
En sansad debatt leder utvecklingen framåt, en allt för känslostyrd leder bara till ett kyligare samhälle.
