Alla troll spricker i synlighetens solsken
Det är väldigt modigt att vara 14 år och gå ut i tidningen och berätta att man blivit kallad ful, fet, äcklig och mycket värre än det.
I torsdagens Nya Åland berättar Dinah Ahl om kommentarerna på sin blogg, om hatarna och trollen som under pseudonymer som ”din närmaste vän” spyr ur sig elakheter.
Det är modigt, därför att även den som är helt oskyldig, den som är offret, den som inget gjort annat än att berätta att hon köpt lite nya kläder, kan känna sig nersmetad, känna sig förtjänt av kränkningarna och tro att andra tror att det som skrivs är sant.
Ni vet, ingen rök utan eld. Skit fastnar.
Att prata om detta är viktigt.
Vi kanske kan, på något sätt abstrakt sätt, förstå kränkningar när de riktas mot kändisar och offentliga personer. Det är fult, fel och fegt, men det finns ändå en lång tradition av att smäda och förlöjliga människor man upplever har makt, är framgångsrika eller på annat sätt sticker ut hakan.
I den nya internet-världen handlar det om att kränka helt vanliga människor som skriver helt vanliga saker i en form som har själva grundstrukturen gemensam med dagboks- och brevskrivande. Det handlar om en majoritet av unga flickor som kommunicerar i huvudsak med varandra, som delar med sig av vardagsberättelser och bildbloggar om mode och kläder.
Det finns redan ett flertal professionella skribenter med varierande makt och synlighet som snitsigt och snärtigt förklarat hur löjligt, fånigt och onödigt detta är. Som vanligt, när det gäller tonårsflickor.
Det finns nästan inte på kartan att det unga flickor gör kunde tas på allvar, kunde vara ett legitimt uttryck både för existentiella och kreativa frågeställningar eller att de åtminstone kunde få hålla på med det ifred.
Nåväl. Dinah Ahls erfarenheter är inte unika, långt därifrån. Kanske är det därför man hos polisen bara rycker på axlarna åt fenomenet. Det finns inte resurser, problemet har låg prioritet, och sticker man ut hakan ska man vara beredd att få på käften. År 2012 är det fortfarande så provocerande att en ung tjej bara säger att hon finns, att det tycks berättiga eller åtminstone förklara kränkningarna.
Väsentligen är detta naturligtvis inte ett polisiärt problem. Det är ett tekniskt problem och en fråga om uppfostran och folkvett.
Det tekniska problemet handlar om möjligheten att spåra ursprunget till kränkande kommentar, eller begränsa möjligheten att kommentera bloggar till sådana personer som går att identifiera.
Vad gäller folkvettet är utgångspunkten sorgligt nog mycket sämre. Så många vuxna människor häver ur sig fula och elaka saker på anonyma forum på nätet att det inte alls är konstigt att återväxten tycks tryggad även i den yngre generationen.
Vi går ner på basnivån. Detta handlar om grunderna för mänsklig samvaro: Du ska inte vara dum med andra människor. Du ska vara ärlig. Du ska inte tala illa om folk bakom ryggen på dem, inte heller gömd bakom en signatur.
Och du, ditt troll, som kallar andra människor äckliga, fula och feta, här kommer ett budskap: Du är en dum, elak och rädd person. Ingen behöver nånsin ta nåt du säger på allvar. När den dagen kommer, och var så säker på att den gör det, när det med en enkel knapptryckning går att se vem som gjort anonyma inlägg, då får du skämmas. Fy vad du får skämmas.
