DELA
Foto: Montage/Stefan Öhberg
Den 20 juli 1993 berättade Nya Åland om den första gayträffen på Åland. På första sidan är det en stor bild på Lars, som kallar sig Birgitte när han använder kvinnokläder, och inne i tidningen är det ett helt uppslag med intervjuer med deltagarna och Vildrosorna, som vill vara anonyma. Chefredaktör Hasse Svensson försvarar reportaget på ledarplats med rubriken ”Viktigt lyssna även på de homosexuella”.

Alla har rätt till sin historia

Ska sexuella minoriteter, homosexuella, portas från åländska krogar? Åtminstone en krögare ville det, sommaren 1993. Frågan debatterades i Nya Ålands spalter efter den första gayträffen på Åland. Det är en del av den åländska HBTQIA-historien som gärna får tecknas ner, för det berättar något om en viktig brytpunkt i Ålands historia.

Vildrosorna, en grupp på tre personer, ordnade den första gayträffen på Åland i juli 1993. Det kom deltagare, homosexuella, lesbiska, transvestiter från flera nordiska länder för att träffas, besöka Kastelholm och gå på krog.

Träffen uppmärksammades i Nya Åland med ett uppslag och stor ettabild på transvestiten Birgitte. På ledarplats försvarade chefredaktör Hasse Svensson reportaget. Han konstaterar att ”En och annan läsare kan bli irriterad av det att sexuella avvikare får berätta hur de upplever vårt samhälle och medmänniskorna. Men de allra flesta finner säkert det är bra att få information om träffen och hur man diskuterade där.”

 

När Regnbågsfyren i år ordnade prideparad räknade man med att 900 personer deltog. Utmärkelsen Årets fyr gick, mycket välförtjänt, till Vildrosorna. Martina Eriksson, en i trion, tog rörd emot priset. Det hade hon inte väntat sig, kommenterade hon.

Hon hör till en av dem gick före, som var modig och tog steget. Det var knappast enkelt eller självklart.

Då på 90-talet letade hon likasinnade genom tidningsannonser. Vildrosorna träffades på Arken en lördag i månaden och spanade efter andra bögar och lesbiska. Det var en annan tid.

 

Författaren Jonas Gardell har nyligen gett ut en dokumentär roman, ”Ett lyckligare år” där han tecknat ner sexuella minoriteters historia från Sverige, dels från 1800-talet, dels från 1970-talet. I SVT-programmet Babel berättade han nyligen om boken, om varför han fortsätter ”tjata” om sexuella minoriteters kamp, varför han ägnat stor del av sitt liv för kampen och för att skriva dess historia. För att det finns människor som aldrig vågade komma ut, som än i dag inte vågar eller kan komma ut.

Jonas Gardell berättar om när RFSU ordnade fest i Umeå på 1970-talet så fanns det personer som hyrde rum med fönster mot festlokalen, men som aldrig gick på festerna. ”De åkte 50, 60 mil för att stå bakom en gardin och kanske se ryggen av en homosexuell. Närmare kommer de aldrig sin längtan.” säger han.

 

Flera åländska museer gör nu en insats tillsammans med Regnbågsfyren för att samla Ålands queera historia, under hashtaggen #åland100queer. Man samlar in berättelser, erfarenheter och föremål, med målsättningen att presentera det i en utställning.

På det här viset kan fler personer få sin historia berättad, fler kan få en mer heltäckande bild av sin identitet, fler kan få känna samhörighet, inte bara till den minoritet man tillhör, utan till det åländska samhället. Flera kanske vågar vara sig själva, riva ner gardiner.

 

I dag är det olagligt att porta någon från krogen för att den är homosexuell. 1993 var det inte så. I dag får samkönade gifta sig och en avvikande sexuell läggning har inte alls samma sprängstoff som tidigare. Samhället har utvecklats till det bättre.

Men det finns ingen självklarhet i att förbättringen av samhället är linjär och alltid går mot det bättre. Det finns inga garantier för en positiv utveckling.

Och trots att vi i dag står främmande inför tanken att porta sexuella minoriteter från krogen finns det andra hinder.

Några exempel:

Det finns ett politiskt parti på Åland som lobbat för att grundskoleelever inte ska få HBTQIA-föreläsningar.

Finland har en föråldrad translag.

Sexuella minoriteter diskrimineras och möter fortfarande fördomar och motstånd.

Kampen fortsätter alltså. Det kräver ett aktivt arbete. En del av kampen är att skriva in kampen i historieböckerna, att bevara minnet av de som gått före, att synliggöra, berätta – annars är risken större att historien upprepar sig.

Tack för att du väljer Nya Åland!

Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.

Välj belopp