Alkolås, ja, men inte test för att främja drickande
Nyheten om frivilligt alkotest på Viking Lines båtar väcker delade känslor. Det är självfallet bra att folk inte kör onyktra, men för att klara det behövs inte alkomätare.
Volvo installerar sedan några år alkolås i alla sina lastbilar och långtradare. Är man onykter så går det inte att starta bilen och det finns en påverkad förare mindre i trafiken. Att alkolåsen inte installeras också i personbilar är kanske en kostnadsfråga, för behov måste det finnas också på den sidan. Man kan med fog befara att det är fler privata förare än yrkesförare som tar risken att köra onyktra.
Om alkolås är bra, vad är det då för fel på att Volvo i samarbete med Viking låter folk blåsa innan de sätter sig i bilen? Det måste vara lika bra för trafiksäkerheten. Servicen borde omfatta alla bilister ombord, inte bara yrkesförarna, kunde man tycka.
De som blåser frivilligt ombord och får rött på mätaren kan kontakta personalen och någon annan kör iland bilen. Tryggt och bra. Men vad händer sen?
Hur länge har föraren tid att stå där på kajen och vänta på att ångorna skall förflyktigas? De flesta som kör långtradare har en rätt pressad tidtabell och har egentligen inte tid att hålla extra pauser. Om bilen inte kör iväg när den kommer i land så vill någon ha en förklaring. Duger det med att säga att man var onykter?
Så risken finns att föraren sätter sig bakom ratten, fortsätter färden och hoppas på det bästa.
Det som är bra med mätaren ombord är att den bara visar grönt och rött – rött om det finns alkohol i utandningsluften. Den talar inte om hur stor mängd. Det går alltså inte att sporta med att räkna ut hur mycket man kan dricka så och så långt i förväg för att ligga på den tillåtna gränsen när bilen skall köras i land på morgonen.
Men man kan sporta med att räkna ut hur mycket man kan dricka för att vara alkoholfri på morgonen. Och så får man besked om huruvida det har lyckats eller inte.
Vem vinner på detta?
För såvitt alla förare låter bli att köra vid rött så kan man utgå från att medtrafikanterna vinner på systemet. En alkoholpåverkad förare är alltid mindre snabb i reaktionerna än samma förare utan alkohol. Alltså blir trafiken säkrare.
Men det finns också en annan part som vinner på detta. Rederiet.
Genom att tillhandahålla alkomätare ombord ger rederiet en signal åt förarna att det är ok att ta en öl eller tre på kvällen. Om det mot förmodan skulle finnas något kvar på morgonen så tar rederiet hand om den lilla besvärligheten. Föraren behöver inte oroa sig och sitta nykter för att säkert veta hur läget är på morgonen.
Rederiet kan öka sin försäljning ombord.
Låter det onödigt misstänksamt eller moraliskt?
Det är ingen riktigt enkel fråga, det är det inte. Om vi utgår från att yrkesförare håller sig nyktra när de är på jobb, och på jobb är de på sätt och vis också ombord på en nattfärja mellan Helsingfors eller Åbo och Stockholm, så behövs ingen alkomätare. Yrkesförare borde hålla sig nyktra när de är på jobb.
Om vi däremot utgår från att yrkesförare inte håller sig nyktrare än andra – det har på senare år visat sig att det finns sådana som definitivt inte gör det – då är det bra om de kan stoppas. Men stoppas de av ett frivilligt alkotest?
Om de förare som kör påtagligt påverkade skulle vara intresserade av att inte sätta sig onyktra bakom ratten så skulle de väl låta bli.
Alltså riktar sig möjligheten att alkotesta sig till dem som inte vill köra påverkade och som antagligen skulle vara väldigt försiktiga ifall den här lilla nödutgången inte fanns.
Kanske, kanske kan den här nya ”servicen” få en och annan att inse att man inte blir av med alkoholen genom att sova en timme eller dricka en kopp kaffe. Och så är den föraren försiktigare framöver. Å andra sidan skulle väl ett seriöst transportbolag för länge sedan ha utrustat sina förare med alkomätare om bolaget godkände att förarna tog sig en öl ombord.
Och då sitter man där med en gnagande känsla att rederiet helt enkelt försöker köpa sig gott samvete.
