Ålänningen och bilen
Bilen är helig för ålänningen. Samtidigt dryftas kollektivtrafikens framtid.
Finns det något sätt att få ålänningarna att lämna sina fordon hemma?
Det finns 830 bilar per 1 000 personer i vårt landskap. Det här gör Åland biltätast i Norden.
Ålänningarna älskar sina bilar, vilket sätter käppar i de långsamt snurrande hjulen av kollektivtrafikutveckling.
Under måndagen förevisades en ny elbuss på Åland. Elbussen är en del av regeringens klimatstrategi, som säger att Åland ska vara koldioxidneutralt samt fossilfritt år 2051. Planen är att bussen, som har en räckvidd på cirka 130 kilometer innan den behöver laddas, ska införas i reguljär trafik 2022.
Det är på tiden att nya tag tas i kollektivtrafikutvecklingen på Åland, frågan är bara hur man ska locka ålänningarna att välja buss framom bil?
”Det behöver vara smidigare och förmånligare, finnas busshållsplatser på rätt ställen och täta turer”. Det konstaterar infrastrukturminister Christian Wikström (Ob).
Han tror att det snarare handlar om praktiska än ideologiska skäl att vi väljer bilen.
”Det är till och från jobbet som bussen behövs. Man måste göra det enkelt för människor. Lika enkelt om inte enklare att ta bussen än att ta bilen”.
Men känner vi faktiskt samma ålänning, Christian Wikström?
Det brukar skämtsamt sägas att ålänningar slåss om vem som får parkera närmast ingången till matbutiken eller hellre cirklar ett kvarter i väntan på en ledig parkeringsplats än att ställa sig ett kvarter bort. Ålänningar är hemskt ovilliga att lämna bort sin bilburna frihet. Och vi sitter helst själva i vårt fordon.
Får något år sedan startades en samåkningsgrupp på Åland. Ett fint initiativ som lett till en del carpoolande, men inte i den omfattning som skulle kunna vara verklighet i ett landskap där bil efter bil åker efter varandra från punkt A till B med endast föraren bakom ratten.
Miljöminister Alfons Röblom (HI) har i en intervju sagt att regeringen har tankar på att utveckla en samåkningsapp. Men med facit på hand från den redan existerande Facebookgruppen ser utsikterna dystra ut för en åländsk samåkningskultur. Måhända det skulle fungera om det finns mer av ett ekonomiskt incitament.
Regeringen har satt fokus på att göra kollektivtrafiken attraktivare genom tätare turer, mindre kontanthantering och samordning med skärgårdstrafiken. Utvecklingen av trafiken kommer att ske i två steg och det första rör tätortstrafiken. Här blir en elbuss ett välkommet inslag, men då måste tätorten också omfatta Jomala.
Nästa steg blir att ta itu med landsorten. Det känns som en högre tröskel att få folk på landet att pendla in till stan än tätortsborna. Men det är minst lika viktigt.
Men för att på riktigt få till en förändring i samåkandet på Åland måste bussen bli attraktiv bortom fler turer, mindre kontanthantering och samordning med skärgårdstrafiken. Vi måste tala till ålänningarnas värdegrunder, deras plånböcker och den kollektiva vi-andan.
Här behöver vi starkt profilera de ekonomiska och miljömässiga vinsterna, men också det faktum att kollektivtrafik minskar trängseln i staden, den plats de flesta kör till. Speciellt under sommarmånaderna skulle Mariehamn gynnas av en bullerfri och bilfri miljö där gågator kan dominera och turismstråken få breda ut sig. Det skulle också frigöra parkeringsplatser till turister och kunder för enskilda näringsidkare.
Vi lever i en ekonomiskt mager och oviss tid med klimatkris runt hörnet och en stad som varit snudd på att vissna bort under sommarmånaderna. Nu om någonsin är det fog för att återuppliva kollektivtrafiken både för ålänningens och Ålands bästa.
