Åländsk särart inte politiskt användbar
Det är inte lätt att ringa in åländskheten, och när man väl gjort det finns det inte mycket man kan göra med en sådan särart.
Finns det en åländsk särart?
Det är en fråga som är på en gång laddad, svår och närapå omöjlig att svara på. Som inledning måste man definiera frågans alla beståndsdelar, innan man ens börjar med svaret.
Låt oss alltså försöka, eftersom det svåra alltid är det mest intressanta.
Vi börjar med ”Finns det”. Med ”finns” menar jag: Existerar det just nu? Vilka identiteter eller särarter som tidigare funnits är en helt annan säck potatis.
Åländsk då? Vad exakt är åländsk? Det kan vara en person som är bosatt på Åland, en person som är född och bosatt på Åland, en person med åländska föräldrar eller rötter bosatt utanför Åland, en person med hembygdsrätt på Åland. Den vanligaste definitionen tycks vara att en ålänning är en person som är född och bosatt på Åland. Den mer politiskt korrekta definitionen är att det är en person med hembygdsrätt. Vi rör oss i detta resonemang mellan dessa två, och lämnar övriga möjligheter åt sidan (bara av utrymmesskäl, inte som en värdering).
Det sista begreppet i den enkla frågan är ”särart” Särart definieras här som särskilda egenskaper, åsikter, beteendemönster och kulturella särdrag som alla ålänningar har gemensamma.
Alltså: Finns det just nu gemensamma drag/egenskaper/färdigheter hos personer födda och bosatta på Åland? Och svaret är: javisst. Det svenska språket. En kännedom om den åländska geografin och naturen och en känsla för just denna hembygd. Punkt. Där slutar det.
Ställer man samma fråga om personer med hembygdsrätt på Åland, som alltså varit bosatta på Åland i minst fem år, är svaret mycket mer diffust. De flesta talar svenska, men inte alla. Kännedomen om det åländska samhället kan variera kraftigt, liksom också känslorna för bygden och naturen. Det kan hos dessa ålänningar rentav finnas starkare känslor för andra hembygder. Den gemensamma nämnaren blir då att de samtliga av eget val bor på Åland och att de har fullständiga medborgerliga rättigheter på Åland, något som är exklusivt förbehållet knappa 27.000 människor i världen.
Bland alla dessa ålänningar finns människor med olika kön, sexuella preferenser, musiksmak, utbildning, intressen, politiska övertygelser, klasstillhörighet och ekonomiska resurser. De kan brytas ner i en mängd olika undergrupper och identiteter som de delar med andra människor i världen, andra människor i historien, fiktiva personer, virtuella personer… De kan rentav som ålänningar ta avstånd från och uttrycka avsky för den åländska delen av sin identitet.
Ni kanske tycker att jag tuggar självklarheter. I så fall är det jättebra. Det besvärliga blir nämligen om man i politiskt ideologiska sammanhang glömmer bort det ovannämnda, och börjar tro att man ur gemensamma drag och erfarenheter kan dra slutsatser om vad individer borde och måste göra och vara för att passera som ålänningar.
Av alla ideologier i världen är en enögt repressiv nationalism den mest osmakliga, inte bara genom ett enfaldigt självförhärligande, utan också för att man med nationalistiska argument utesluter och begränsar och bygger upp hinder mellan människor där det inte borde finnas några.
Älska Åland, javisst, Känna sig hemma här, absolut. Värna om den åländska självstyrelsen, naturligtvis, som ett fungerande demokratiskt system.
Men lyfta upp en falskt idealiserad enhetlig åländskhet som ett krav? Nej, usch.
Man får vara ålänning precis hur man vill.
