Åländsk identitet mellan förakt och beundran
Hur känns det att vara ålänning i förhållande till svenskar och finnar, och var placerar man in sig i hierarkin?
Ålands relationer med Finland är ett ömtåligt och ofta omdebatterat ämne. Ibland är det hopplöst, ibland omöjligt och ibland ganska ok. Ibland beundrar vi finnarna för deras mod i kriget, andra gånger ler vi åt nationalträningsdräkten på finska turister.
Det finns dock en sak vi på Åland i många stycken delar med finländarna, och det är en viss känsla av kaxig förlägenhet gentemot Sverige och svenskarna. Kaxigt för att de minsann inte ska tro att de är något, som varken kan ro eller fiska. Förläget för att Sverige och särskilt Stockholm liksom är större. Och häftigare. Och svenskare.
Är man ålänning är man lite bonnigare, lite mer från obygden. Man rodnar lite lätt när man hör någon prata bred åländska kvart över tio en lördag på Åhléns, liksom man känner sig lite lätt överlägsen dem som bara pratar finska.
Säkert kan någon nu hävda att detta inte alls stämmer eller att det bara återspeglar skribentens egna känslor. Jag vill hävda att analysen ligger ganska nära sanningen, och så nära beskrivningen av en nationell identitet vi kommer på Åland. I nationaliteternas hierarki har ålänningarna placerat in sig själva som nästan-svenskar, med den hatkärlek som alltid finns gentemot nära grannar man beundrar.
Från Sverige känner man, med samma vetenskapligt bräckliga analys, ett slags moderlig men ganska förströdd ömhet för Åland, en känsla som på inga vis är nära att övergå i aktiv politisk handling. Detta samtidigt som man i Finland betraktar Åland som ett slags upprorisk tonåring, svartsminkad och tuff men onödigt bråkig.
Allt detta är naturligtvis generaliseringar och lätt maskerade fördomar, men de är samtidigt mentala bilder som påverkar och styr hur vi agerar i förhållande till våra grannar i öster och väster.
Människan har en tendens att se bekräftelser på sina egna förutfattade meningar i det hon upplever, och det är ganska ofta vi ålänningar undermedvetet låter oss styras av våra föreställningar om nationella identiteter och hierarkier.
Är detta då ett problem, kanske en otålig läsare undrar, eller svamlar chefredaktören bara på?
Nåja, problem och problem. Det är alltid bra att vara medveten om vad man har i huvudet, och det är särskilt bra att utmana sina fördomar. På det sättet kan till exempel landskapsdagarna i Helsingfors ha tjänat ett dubbelt syfte, dels den avsedda marknadsföringen av Åland i Finland, dels en för ålänningarna hälsosam påminnelse om att det finns mer i Finland än våra fördomar och vår politiska diskussion ger vid handen.
Eftersom det här handlar om känslor, sånt som glider under ytan utan att synas, är det inte ofta man pratar om det på allvar, särskilt inte på så upphöjda platser som ledartexter. Ändå styrs varje mänsklig interaktion, varje affärsbeslut, varje politisk kontakt av känslor, av förutsättningarna att få något vettigt sagt till varann när man sitter i samma rum, och att gå därifrån med en gemensam, delad uppfattning om vad som hände.
Sånt är viktigt. Ju mer man förstår om varför man reagerar på olika sätt, desto bättre.
