Åländsk autonomi för Västsahara?
Mitt i skönaste sommarvärmen dyker det upp uppgifter om att Ålandsmodellen har figurerat i ett så udda sammanhang som Marockos ockupation av Västsahara.
Att jämföra Åland och Västsahara går egentligen inte, men autonomi för Västsahara har varit på tapeten förr, som ett steg på vägen.
Västsahara förekommer inte på allas läppar dagligen. Det går så med en 40 år gammal olöst konflikt, för den stora allmänheten faller den i glömska. Men man kan läsa sig till viss information på nätet!
Västsahara var en spansk koloni, ett kustområde mellan Mauretanien och Marocko i nordvästra Afrika, och det planerades en folkomröstning om självständighet när Spanien drog sig ur 1975 och lät Marocko och Mauretanien ta över. Mauretanien gav upp kampen mot Polisario, den västsahariska gerillan, men Marocko är kvar trots att ockupationen har fördömts av FN.
FN lyckades förhandla fram ett avtal om eld upphör 1991, men någon folkomröstning har det inte blivit. Problemet är vem som skall få rösta. I och med den marockanska ockupationen flyttade en stor mängd marockaner in och blev bofasta. Skulle de få rösta? Ja, sade Marocko. Nej, sade Polisario.
Trots att inget land har erkänt Marockos överhöghet är Västsahara fortsatt ockuperat. Och inte bara det. EU har ingått avtal med Marocko om fiske utanför den marockanska kusten – inklusive Västsaharas kust! Ett tidigare avtal hävdes av Europaparlamentet 2011 som olagligt. Men 2013 röstade en majoritet fram ett nytt avtal, som påstods vara mindre olagligt, men där EU betalade Marocko, inte Västsahara, för rätten att få fiska.
Det avtalet upphävdes av EU-domstolen i slutet av fjolåret eftersom det inte var säkerställt att Västsahara fick del av inkomsterna.
Man blir inte överdrivet imponerad.
Det finns också olja och fosfater, som utvinns av andra länder och där inkomsterna uppenbarligen hamnar i marockanska fickor.
Polisarios krav är självständighet för Västsahara. Marocko vill inte. Förhandlingar om en lösning pågick ännu i början av 2000-talet. Då fanns ett förslag om att Västsahara skulle få autonomi under fem år för att efter det få rösta om självständighet. Polisario sade ja till förslaget, men Marocko nej.
Om det nu är Marocko som lyfter fram Ålandsmodellen så betyder det att någonting har hänt. Att Åland har nämnts vet vi av de läckta dokumenten, som Nya Åland skrev om i går. I vilken mån finländska politiker är involverade vet vi än så länge alltför litet om, men vi vet att en delegation från riksdagen besökte Marocko i maj. Kom frågan upp då och hoppas man i så fall från finländsk sida kunna bidra till en fredsprocess?
Vi vet inte heller vad man på marockanskt håll tror sig kunna uppnå. Tror man att man med att erbjuda autonomi kan rättfärdiga ockupationen? Tror man att västsaharierna och Polisario efter 40 års kamp ger upp och nöjer sig med autonomi?
Allt som främjar fred är positivt och om Åland blir känt i sådana sammanhang känns det bra. Bara det inte handlar om att ta ifrån ett folk hoppet om något annat och bättre.
Det vi inte heller vet är varför ingen under dessa 40 år velat sätta press på Marocko för att upphäva ockupationen. Situationen påminner om Israels ockupation av Västbanken med tillhörande bosättningar. Men i Marockos fall finns väl inget dåligt världssamvete, som hindrar kloka lösningar.
