DELA
Foto: Jonas Edsvik

Ålandsdelegationens kritik oroväckande

Självstyrelsepolitiker suktar efter mera makt. Men hur väl förvaltar politikerna den nuvarande självstyrelsen och dess möjligheter?
Ett år har gått sedan landshövdning Peter Lindbäck under sitt tal under lagtingets högtidliga avslutning konstaterade att det blivit vanligare både Ålands delegationen och Högsta domstolen riktar kritik mot antagna landskapslagar. Trots kritiken från landshövdningen har ingenting hänt. I dagens Nya Åland rapporterar vi om hur Ålandsdelegationen granskat flera nya landskapslagar som har klubbats för att anpassa Åland till det ändrade finländska pensionssystemet.

Kritiken är inte unik. Av de 20 utlåtanden som Ålandsdelegationen gett i år i samband med nya lagar får över hälften kritik för att de är vaga och kan medföra risk för administrativa komplikationer. Lagarna får också kritik för att vara betänkliga ur den enskildes rättskyddsperspektiv. Trots kritiken har de flesta lagar antagits eftersom kritiken inte ansetts vara avgörande. Också Högsta domstolen har använt motsvarande formuleringar då de gett utlåtanden om de åländska lagarna.

Den främsta gemensamma nämnaren hos de kritiserade lagarna är att de är så kallade blankettlagar, rikslagar som man tar i bruk på Åland och sedan anpassar. Ett exempel på en lag som blev ett lapptäcke var den nya socialvårdslagen.

Det är enkelt att avfärda kritiken som självstyrelsejuridiskt finlir. Om och hur ålänningar drabbats av dessa är svårt att säga eftersom det inte finns någon statistik. Men i praktiken kan den här typen av lagar till exempel leda till att ålänningar går miste om stöd eller vänder sig till fel myndighet. Här bör lagtinget ta ett större ansvar, eftersom det är de och inte landskapsregeringen som sitter på den lagstiftande makten.

I ett större perspektiv är Ålandsdelegationens kritik ändå oroväckande. Klara och tydliga lagar som medborgare kan ta del av är en förutsättning för en rättsstat. Man ska inte behöva utbilda sig till en jurist eller behöva anlita en för att förstå lagen.

Just nu sitter Ålandskommittén och arbetar med den nya självstyrelselagen. I den är målsättningen från de åländska politikerna sida att landskapet ska få flera nya behörighetsområden. Men med tanke på den kritik som framförs kan man fundera på om Åland verkligen är redo för att ta över nya, stora behörighetsområden som skatter när man redan nu använder sig av blankettlagstiftning i en relativt stor utsträckning, inom till exempel socialvårdslagstiftningen, med motiveringen att förvaltningen inte har resurser att skriva fulltextlagar.

Häri finns också paradoxen om att Ålands framtid har förespråkat rejäla nedskärningar i landskapsförvaltningen samtidigt som partiet framhåller att Åland ska klara sig själv i så stor utsträckning som möjligt.