DELA

Ålandsbanken seglar på stormiga hav

Vad hände på Ålandsbankens extrastämma?
Var det en maktstrid, eller handlade det faktiskt om att slopa åldersgränsen för styrelsemedlemmar? Handlade det om tidigare bankdirektören Folke Husell eller om den rösträttsbegränsning som reglerat maktbalansen inom bolaget?
Det enkla svaret är ja. Det krångligare är nej.
Vill man koka ner det lite till handlar det om en maktstrid mellan två falanger inom banken, å ena sidan storägaren Anders Wiklöf, styrelseordförande Kobbe Bergh och de ägare (bland dem Ben Lundqvist) som stöder honom, och å andra sidan ägargruppen kring de åländska försäkringsbolagen och de ägare som inte i tysthet vill acceptera Anders Wiklöfs dominans, och som kanske kan tänkas vara aningens aning svartsjuka på hans framgång..

De två frågorna som stämman på ytan handlade om är skitsaker. Verkligen. Självklart borde en åldersgräns på 67 år slopas. Självklart handlade det nu om att Wiklöf ville ha kvar Folke Husell, och självklart går banken inte under om han inte får fortsätta vara med.
Självklart var de motiv Ömsens vd Göran Lindholm förde fram på stämman bara strunt, och självklart sa man nej för att förändringarna i bolagsordningen inte togs upp som ett paket och för att man inte bara ville nicka och säga ja till Anders Wiklöf.

Frågan är, eftersom dessa stridsfrågor i verkligheten saknar betydelse, vad striden egentligen handlar om? Finns det en sakfråga i botten som har reell betydelse för banken? Är styrelsens kompetent nog? Gör man rätt saker för att få Ålandsbanken på rätt köl igen?
Finns det någonsin någon ände på sandlådeleken mellan stora pojkar vars sandlåda inte tycks ha tillräckligt med sittplatser för alla?

För den som följt med de olika turerna står det i växande grad klart att det faktiskt inte finns någon sakfråga under ytan. Det finns ingen stor vattendelare i styrelsen, inget vägval man varit oense om sedan Aktia-affären gick i stöpet.
Kanske är det fortfarande eftersläckningen efter den historien som pågår, eller de motiv som då fick Ömsen att agera så kraftigt för vad de själva kallade den ”åländska” falangen.

Vad den falangen egentligen ville (och vill?) är oklart, förutom att man med Ömsens pengar och ägande ville skydda banken från ett finlandssvenskt inflytande.
De rösträttsbegränsningar som Ömsen-falangen nu vill få bort saknar i det korta perspektivet betydelse, men kommer, om de tas bort, på längre sikt att göra det mer intressant för investerare utanför Åland att äga aktier i banken. Kanske blir frestelsen att sälja ut större, om man köpare är mer intresserade?

I kristallkulan kan man bland dimmorna skönja följande:
Anders Wiklöf kommer inte att förhandla om att koppla ihop dessa två frågor.
Ömsen-falangen vann den här omgången, men lyckades verkligen inte komma med några vettiga argument för sitt handlande, annan än den gamla vanliga kohandeln om makt. Därför förlorade man också, i prestige och trovärdighet.
När man presenterar en ny styrelse för banken kommer den att motsvara den största ägarens önskemål, utan Husell, men med någon annan han vill ha där.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax