Ålandsbanken åter en arena för falangisterna
Vad är det som händer i Ålandsbanken? Är förnyelsen av styrelsen ett steg framåt, eller är det hämnden för en affär som gick i stöpet för tio år sedan?
Hur tänkte du nu, Anders Wiklöf?
Den frågan är det mer än en som ställer sig efter att det blev känt att Folke Husell återinträder i Ålandsbankens ledning, denna gång som styrelsemedlem.
År 2003 fick Folke Husell lämna banken under uppmärksammade former, enligt de fåordiga uppgifter som gavs på grund av samarbetssvårigheter.
Redan då var storägaren Anders Wiklöfs och Folke Husells intressen sammantvinnade i närmandet till finlandssvenska Aktia.
Aktia sålde ifjol sitt aktieinnehav till Anders Wiklöf, efter flera års försök att få till stånd ett samarbete som kunde motivera fortsatt ägande i en åländsk bank som inte gav så mycket i ekonomisk utdelning.
I dag kontrollerar Anders Wiklöf personligen 24,07 % av rösterna i banken, vilket i praktiken innebär att han med stöd av den så kallade Wiklöf-sfären kan göra som han vill med Ålandsbanken.
Det betyder att Anders Wiklöf har mer än någon annan ålänning i blöt i banken och därmed ett starkt incitament att det ska gå så bra som möjligt.
Att Folke Husell nu väljs in i styrelsen har dessvärre också andra effekter än att det ger stort bankkunnande och skicklighet till Ålandsbanken. Med Folke Husell återinförs gamla maktstrider mellan falanger i styrelsen, det sårade lejonets önskan att hävda sig efter en neslig förlust, alla de konfrontationer som kommer med en intelligent men socialt trubbig person i en styrelse. Konflikter kan vara konstruktiva ibland. För det mesta är de bara nedbrytande.
Gammalt groll som åtminstone under en tid fått stå tillbaka får förnyad aktualitet i en tid när Ålandsbanken framför allt behöver fokusera på lönsamheten.
Hur det än var med den beramade Aktia-affären och turerna kring den, så ligger det snart tio år tillbaka i tiden, och banken har nya problem och utmaningar. Därför känns det rent ut sagt dumt att dra upp den gamla maktkampen, alldeles särskilt när det för Folke Husells del handlar bara om ett år i styrelsen innan han faller för åldersstrecket.
För Anders Wiklöf har det kanske skavt i själen alla dessa år att han inte fick som han ville med Aktia, och kanske hade han till och med rätt då, han och Folke Husell. Kanske är det hans starka känsla för lojalitet som inte lämnat honom någon ro.
Göran Lindholm, sittande styrelseordförande, har fått se sin och Ömsens tidigare starka maktposition naggas i kanten för varje gång Wiklöf köpt på sig aktier. Nu står han trängd mot väggen och får tillbaka en gammal ärkefiende i styrelsen, dessutom utan att motiven är helt klara från största ägarens sida.
Är det en kursändring som ska genomföras? Är det nya idéer som ska föras in? I så fall kan kunder och småägare bara vara glada, för då har maktskiftet i banken en mening och ett mål bortom ren hämnd.
Om inte, då känns det inte värdigt nationalbankens styrelse att det är där grabbarna ska flexa sina muskler, och där man ska ta ut sin hämnd för att man förlorade ett spel för tio år sedan.
