DELA
Foto: Foto: Wikimedia Commons

Ålands framtid i Kataloniens fotspår

Förra veckan folkomröstade katalanerna om självständighet från Spanien. Egentligen röstade man om platserna i regionparlamentet eftersom folkomröstningar om självständighet inte godkänns av den spanska centralmakten men i praktiken handlade valet om att kapa banden med huvudstaden Madrid och dess regering.

Katalonien, den nordöstra regionen i Spanien, har länge drömt om självständighet men Francos regim höll tillbaka frihetssträvandena med pansarvagnar och utvecklingen som har skett efter det har sakta byggt mot ett självständigt land.

Ålands framtids skriver i sitt valprogram att visionen är ett självständigt Åland år 2040. Det finns många paralleller med Katalonien. Bevarande av det egna språket och kulturen används både i fallet Katalonien och Åland. Samma diskussion om regionen som närande eller tärande för landet finns i båda fallen.

Men i grunden handlar det om föreställningen att ”deras” nationella regering inte kan representera dem på bästa sätt. För att vara framgångsrika i självständighetssträvandena behöver regionerna EU.

Nationalstatstanken föddes vid den Westfaliska freden 1648 när det trettioåriga kriget tog slut. Sedan EU skapades har nationalstatens befogenheter börjat urholkas. Övernationella organisationer som EU tar över allt fler av nationalstatens funktioner och ger möjlighet för separatisterna att drömma om en egen nation som fortfarande kan ingå i ett större sammanhang.

EU har uttryckt sin skepticism över att Katalonien kan ingå i EU som egen nation men i slutändan lär Katalonien inte nekas inträde. Om de välkomnas till EU, behöver Katalonien Spanien?

EU går mot en mer samstämmig utrikespolitik, på vissa områden en gemensam fördelningspolitik och en gemensam valuta. Traditionellt är det uppgifter som staten har skött. EU har nu också utvecklat en kapitalunion vilket ytterligare stärker sammankopplingen av de europeiska länderna.

Fri rörlighet inom ett land har ersatts av fri rörlighet inom Europa.

Regioner som Katalonien eller Åland behöver inte längre förlita sig på nationalstaten för att få en kontext, någonting att tillhöra. De europeiska länderna är i globaliseringens tidevarv för små för att göra sina röster hörda på den globala scenen, genom att EU samarbetar både internt och externt blir rösten starkare och möjligheterna fler. Det utökade europeiska samarbetet öppnar upp för att hoppa över nationalstatens byråkratiska mellansteg och direkt kommunicera med institutionen dit mer och mer makt förflyttas. Helsingfors och Madrid ersätts med Bryssel och Strasbourg.

Det senaste EU-valet gav dock federalisterna en knäpp på näsan. Motreaktionerna mot EU strömmade genom Europa, inte minst som en följd av det ekonomiskt svåra läget, och många länder proteströstade in EU-skeptiker till parlamentet. Det är en missnöjesyttring som EU måste klara av och som med de rådande spänningarna rörande flyktingkrisen inte blir lättare.

Men Tysklands förbundskansler Angela Merkel kämpar med näbbar och klor för att hålla ihop sin union, sitt arv till eftervärlden.

För många länders regeringar upplevs EU som ett ok, men för regionerna som drömmer om emancipation från sina länder är det nyckeln till frihet. Om Europa tar sig igenom motreaktionen kanske Åland är nästa region att ansluta sig till katalanerna, skottarna och baskerna.

Det som skiljer Åland och Katalonien åt är folkets vilja. På Åland finns inte samma breda stöd för självständighet.

<”Byline e-post”>