Åland behöver en egen integrationslagstiftning
En integrationslag för Åland har efterfrågats i många år. I dag ligger frågan begravd i en arbetsgrupp med uppdrag att utreda.
Varför har Åland ingen integrationslagstiftning?
Behovet har påtalats i flera år, det har gjorts ett flertal utredningar, senast 2009 då Petra Granholm på uppdrag av Ålands fredsinstitut utredde frågan. I förra veckan presenterade fredsinstitutet ytterligare en rapport av forskaren Kristian Myntti, om minoritetsutbildning i Finland.
Allt pekar åt samma håll. Lagstiftning saknas. Definitioner saknas. Behörighetsfördelningen mellan stat, landskap och kommuner är oklar. På Åland kan vi inte ens, eller vågar inte, definiera vilka våra minoriteter är, eller vilka grupper som skulle omfattas av en integrationslagstiftning.
Under de senaste tre åren har frågan legat på kansliminister Roger Erikssons (Lib) bord. Där ligger den ännu.
På en fråga från Nya Åland om hur långt man kommit berättar kansliministern att man tillsatt en arbetsgrupp under hans ledning, och att frågan är komplicerad.
Minsann.
Med andra ord kommer inget att hända heller under denna mandatperiod i regeringen.
Varför, kan man fråga sig, behöver vi en integrationslagstiftning? Kan vi inte bara köra på som vi gör?
Förvisso icke. Andelen inflyttade ålänningar ökar stadigt. De kommer från en rad olika länder, med en rad olika behov och en rad olika färdigheter. De inflyttade blir en tillgång för Åland om vi kan hantera processen på ett riktigt och rättvist sätt. Det kan vi inte i dag.
Från Mariehamns stad har frågan lyfts fram vid ett flertal tillfällen. Mariehamn är i dag den enda kommun på Åland som tar emot flyktingar och som därför reellt har ett behov av lagstiftning som reglerar var gränserna går.
Även andra kommuner på Åland har en stor inflyttning. Ta Föglö som exempel, där relativt sett stora grupper av människor från de baltiska länderna flyttat in för att jobba bland annat vid fiskodlingarna. Vilket ansvar har kommunen gentemot de nya Föglöborna? På vilket sätt ska samhället jobba för att integrera inflyttade? Vem ska betala för det?
Som det i dag är har Åland inte skuggan av en plan för det, bara en rad i sig bra enskilda projekt, samt svenskundervisningen på Medis.
Den stora stötestenen är, som alltid på Åland, hur man ska definiera den största gruppen inflyttare till Åland, nämligen de finskspråkiga. Konstaterar man i en integrationslag att inflyttade grupper, minoriteter om man så vill, har rättigheter, till exempel till hemspråksundervisning, ja då har de finskspråkiga det också.
Man har tidigare hävdat att de finskspråkiga på Åland inte är en minoritet, utan representanter för majoriteten i landet. Den tolkningen håller inte om man lagstiftar om inflyttades rättigheter (och skyldigheter). Man kan då inte säga att alla andra grupper har rättigheter, utom finnarna som utgör ett språkligt hot.
Denna fråga är på intet sätt enkel, där kan man gott hålla med kansliministern, men det finns hur många goda skäl som helst att ändå ta tag i den. Inte minst att det är kolossalt fegt att låta bli för att man inte vågar röra i frågan om de finskspråkigas rättigheter på Åland, samtidigt som man utropar domedagen över finlandssvenskarna.
Kanske, kanske att Åland ska göra mot andra så som vi själva vill bli behandlade? Erkänna att en minoritet har rättigheter.
