DELA

Åland är inte Malta

Nya Åland Gallup i gårdagens tidning visar att stödet för vårjakten är oväntat starkt.
En genomgång av siffrorna kring jakten visar dessutom att opinionen och forskningen hamnar på samma sida i frågan.

Det är lätt att bli sentimental när man tänker på vårjakten. Barndomsminnet förgyller bilderna ytterligare: vattnet spegelblankt, fjärden dödstyst, solen börjar just lyfta sig ur havet.

Man är sex år gammal och ligger insvept i en filt i vättaskåran. Man äter Mariekex med hunden. Det doftar kaffe och hallonsaft. Och sedan dånet från geväret …

Samtidigt infinner sig lätt det dåliga samvetet. Vilken rovdrift på naturen! På vilket sätt skulle vår sedvänja skilja sig från det barbariska nätinfångande av flyttfåglar från Afrika, som så beryktat bedrivs på Malta (och faktiskt runt resten av Medelhavet också)?

Det allmänna tonläget i debatten de senaste åren kunde få en att tro att stödet för det synsättet har ökat så, att de flesta ålänningar numera vore skeptiska till vårjakten. Resultatet av Åland Gallup är därför överraskande: 57 procent av deltagarna ville att Åland ska tillåta jakt i år. Bara 30 procent var emot.

Antagligen är det de där barndomsminnena. Den åländska vårjakten är en folkligt förankrad kulturyttring med urgamla rötter.

Men, tänker nog många, så är det ju med de där fångstnäten för flyttfåglar också, som (tillsammans med bössjakt) illegalt kostar 25 miljoner flyttfåglar livet varje år (källa: BirdLife International). Bara på Malta, vars vårjakt också hamnat i EU-domstolen, påstås 7 200 fåglar dödas per kvadratkilometer.

Ett sådant massdödande är orimligt. Varför skulle vår sedvänja behandlas annorlunda – särskilt som vi vet att ejderstammen minskar?

Det är nu siffrorna blir intressanta.

Det finns en hel del forskning kring ejdern. Landskapsregeringens jaktförvaltare Robin Juslin har förtjänstfullt översatt den till reda tal för Nya Åland.

Oavsett hur man ställer sig till vårjakten är det bra att känna till fakta. Siffrorna kommer antagligen dessutom som en överraskning för många.

Könsfördelningen är väldigt sned bland ejdrar. Det är oftast honorna, ådorna, som går åt eftersom de är skyddslösa under häckningen. Hanarna, gudingarna, är många fler av denna anledning. Det är dem vi jagar på vårarna.

Den åländska vårjakten kostar varje år 2 000 gudingar livet. På grund av den sneda könsfördelningen, vars proportioner är kända, vet vi att 857 av dem lever i par med ådor (övriga 1 143 ”singelgudingar” är alltså betydelselösa för populationens tillväxt).

Vi vet också att kläckningsprocenten för de 857 kvarlämnade ”änkornas” ägg minskar från 81 till 53 procent.

Givet att varje åda i genomsnitt lägger 4,5 ägg resulterar alltså varje års jakt i 1 080 ”okläckta” ejdrar.

Ganska många, kan tyckas.

Men på grund av den sneda könsfördelningen är det ådorna som är viktiga för det framtida beståndet. Det kläcks lika många gudingar som ådor, vilket varje år således betyder 540 ”okläckta” ådor.

Eftersom bara 11 procent av dessa dock skulle ha uppnått vuxen ålder – ejderlivet tycks tufft! – betyder alltså vårjakten att 59 ådor färre rekryteras in i populationen varje år.

59 ådor.

Det är nu man ska börja begrunda markpredationens inverkan på ådorna. Varje mårdhund äter per år mellan tre och fyra ådor (sjöfågel utgör också 32 procent av minkarnas föda). Vilket slutligen innebär följande: 15–20 mårdhundar har samma effekt på ejderbeståndet som hela den åländska vårjakten.

Skjuter vi av 20 mårdhundar ”extra” vid ejderns häckningsområde i år blir vårjakten alltså populationsneutral.

Det är en alldeles acceptabel åsikt att vi inte ska döda djur för nöjes skull, oavsett hur mysigt det var under barndomens filt.

Och visst kan man åka på båtutflykt utan bössa också.

Men siffrorna talar sitt tydliga språk: Åland är inte Malta.