Äga för att sälja eller äga för att disponera?
Om du har hyrt en lägenhet i 30 år, kan du då yrka på äganderätt? Svårligen.
Men om du har förvaltat ett markområde i 300 år, då vet man inte riktigt hur det ser ut med äganderätten.
Det är en oerhört intressant historia Nya Ålands Annika Orre berättade i tidningen den 28 december om kampen om en markplätt på Signilskär.
Ägoförhållandena har utretts flera hundra år bakåt i tiden, bland annat finns ett brev utfärdat av riksdrotsen Per Brahe år 1650. Där fick Jon Persson skattefrihet samt rätt att bygga, bo och fiska på Signilskär. Motivet var att man ville ha holmen bebyggd så att sjöfarande kunde ta i land.
Men hur tänkte man? Var detta att få bygga, bo och fiska liktydigt med att äga? Eller handlade det mer om ett arrende, där betalningen till kronan/staten bestod i att holmen hölls bebodd? Eller var detta med äganderätt till en bit av en holme i havsbandet överhuvudtaget av intresse för 300 – 400 år sedan?
Ingen ifrågasätter att bröderna Carlberg äger byggnaderna på den aktuella tomten. Men marken ägs av landskapet, det anser landskapsregeringen.
Eftersom bröderna tidigare har försökt få köpa marken av landskapet så har de uppenbarligen haft samma uppfattning. Det var först när de kom i kontakt med juridisk expertis i Helsingfors som de bestämde sig för att i rätten hävda att de är rättmätiga ägare.
Det spännande i sammanhanget är att ingen faktiskt kan hävda med 100 procents säkerhet vare sig det ena eller det andra. Det blir domstolen som avgör och där vinner den som argumenterar bäst.
Landskapet hade på 1980- och -90-talet stora processer på gång mot dem som hade fått ut lagfart på tidigare kronoholmar. De som i tiden bodde på kronoholmarna hade också rätt att bygga, bo och fiska. De hade dispositionsrätt, vilket betydde att de kunde göra i stort sett allt utom att sälja. Dispositionsrätten kunde gå i arv eller ägdes gemensamt av en by.
Sett ur dagens perspektiv verkar de som disponerade kronoholmar ha haft något starkare rättigheter än vad som gällde på Signilskär. Trots det hävdar man i det senare fallet äganderätt medan Högsta domstolen har slagit fast att kronoholmarna fortsättningsvis ägs av staten/landskapet med några speciella undantag.
Bröderna Carlbergs jurist skriver att bröderna har äganderätt till marken, men i vilket fall som helst fast besittningsrätt.
Det kan finnas olika skäl till att landskapet inte vill avstå från äganderätten. Ett är att området ingår i Natura 2000, ett annat är att man är rädd för framtida exploatering. Inte så att Roland och Börje Carlberg skulle smälla upp en semesterby mitt på Signilskär, men vad vet man om vad nya ägare har för planer?
För Carlbergs handlar det om att få finnas kvar där släkten har funnits under långa tider. Det är viktigt för många.
Om de inte är ute efter exploatering, har de något emot en besittningsrätt, där det står inskrivet vilken exploatering som tillåts?
Har den frågan överhuvudtaget diskuterats?
Det man från landskapets sida har erbjudit är arrende på 50 år. Om man tror sig äga ett område så nöjer man sig antagligen inte med 50 års arrende. Åtminstone inte i det här fallet. Och jämfört med andra liknande fall verkar en ständig dispositionsrätt mer i linje med vad som har varit brukligt.
Intressant skall det i vilket fall som helst bli att följa med hur forna tiders markförhållanden anpassas till dagens verklighet samtidigt som dagens markförhållanden med hembygdsrätt för jordförvärv skall anpassas till framtidens krav.
