Det kalla kriget pågick och i ett litet samhälle i mitten av Västerbotten märktes det, ur en sexårings perspektiv, främst genom de omåttligt populära James Bond-filmerna. Skurken var från Sovjet, alltid. I alla filmer egentligen. Det här var innan berlinmuren föll. Tänk, en helt annan värld.
Jag tror att vi levde med en sorts väntan på undergång, inte om, men när.
Som barn var det både spänning och rädsla.
Det var en knut i magen som drogs åt när mammor och pappor hyssjade och höjde volymen på radion när nyheterna började. Det var spännande med skyddsrummen. Det var fantastiskt spännande när samtliga ungar i från Hamngatan i Lycksele sprang ut i vårkvällen efter maten och intog kyrkbacken för att leka krig. Vi hukade, sprang, kastade oss och kröp omkring och sköt på varandra med pinnar och käppar. Ropade: Du är död! Du är död och du är död. Kott-granater susade mellan tallarna och landade med salivsprutande ljudeffekter. Sedan klättrade vi in genom taket till kristna förskolans vind och satt där och tryckte medan låtsasbomberna föll över oss.
Jag läste att världen aldrig har haft så mycket kärnvapen som det fanns då.
Rädslan för kärnvapenkrig går inte att jämföra med klimathot, även om just det är oundvikligt och verkligt på ett helt annat sätt.
På den här tiden var folk än mer pessimistiska. De gick och väntade på att ”hela skiten skulle gå under”. Det gick inte att sopsortera sig ur oron, det fanns ingen falsk känsla av kontroll.
Eller det fanns det förstås ”om man öppnade sitt hjärta för Jesus”, enligt de många pingstvänner som bodde i vårt område. De oroade sig för oss odöpta barn, och berättade gärna att djävulen skulle ta oss och att helvetet väntade på oss – helt oavsett världsläge.
Makten låg långt borta och beslut fattades högt ovanför våra huvuden.
Information om vem som bestämde, vilka beslut som tagits och vad som redan hade hänt fick man reda på genom tidningen, Sveriges television eller Sveriges radio. Medierna var livlinor till resten av världen.
Det här året, 1986 den 28 februari, sköts Sveriges statsminister Olof Palme. De radiosändningarna är utan tvekan det starkaste barndomsminnen jag har. Som sexåring var jag övertygad om att det var Ingvar Carlsson som mördat Palme, för att själv få bli statsminister.
Vi kommer nog aldrig att få veta vad som egentligen hände, men det är svårt att förklara hur ohyggligt det var då. Sverige blev aldrig sig likt. Sverige var ett land i utkanten av världen, alltid förskonat från våld och krig.
Det var aldrig oss det drabbade, det var alltid någon annan.
Efter en inledningsvis varm vår i Västerbottensområdet bjöd den sista helgen i april 1986 på svalare temperaturer, med sydostlig vind och ihållande regn.
Måndagen den 28 april vid lunchtid avbröt Radio Uppland sina ordinarie sändningar för att rapportera att man vid Forsmarks kärnkraftverk, som ligger utanför Uppsala, mätt upp förhöjda strålningsvärden. En läcka kunde senare under dagen uteslutas och källan till den radioaktiva strålningen var ett mysterium.
Meteorologer i Finland och Sverige blev under dagen eniga om att strålningen måste komma österifrån.
Sent på kvällen fick vi veta. Ett kärnkraftverk hade exploderat två dagar tidigare i Sovjetunionen.
Platsen hette Tjernobyl.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
