254 är kallade, men bara 30 blir valda
Nu är det bara 32 dagar kvar till valet. 32 dagar när 254 kandidater till lagtinget skall visa att de är värda våra röster. En åttondedel av dem lyckas.
Kandidatlistorna för lagtingsvalet har lämnats in och vi kan redan nu pricka för ett antal – minst tio – som med säkerhet sitter med i det nya lagtinget. Det är nämligen sällan en politiker, som har samlat mycket röster, ramlar ut om politikern i fråga har skött sig någorlunda.
För dem som följer med dagsläget i politiken är det heller ingen svårighet att pricka för ett antal kandidater, som med stor sannolikhet inte kommer in. Ett hundratal osäkra bör det gå att ringa in.
Frågan är alltså om det ställs upp onödigt många kandidater. En arbetsgrupp under ledning av Casper Wrede, landskapets valadministratör, diskuterar frågan som bäst. Utgångspunkten är ökad jämställdhet på kandidatlistorna.
Som det ser ut nu får varje parti ställa upp 90 kandidater, alltså tre gånger fler än antalet invalda. I riket är taket satt vid antalet invalda. 90 kandidater per parti har det aldrig blivit, antalet har de senaste 25 åren hållit sig kring totalt 250. Så varför ändra?
En mycket intressant synpunkt från Wredes arbetsgrupp är att män är lättare att få med än kvinnor. Och eftersom alla valmakare vet att varje kandidat drar in åtminstone en röst – sin egen – men antagligen också ett antal familjeröster, så vill man ha så många kandidater som möjligt. Och ofta nog är det män som låter sig övertalas.
Med färre kandidater kanske ”svansen” av män skulle bli kortare och andelen kvinnor på så sätt öka.
Andelen är inte katastrofalt låg nu heller. Den har legat mellan 36 och 44 procent de senaste fem valen, 42,5 procent i år. Men än har vi inte sett ett val med fler kvinnliga än manliga kandidater.
Detta med jämställdhet är en aspekt. En annan är politiken.
Med många kandidater, som lockas att ställa upp bara för att tillföra partiet några fler röster hamnar den politiska ideologin delvis i bakgrunden. Det blir spretigt. Man kanske röstar på en familjemedlem eller en granne trots att man egentligen sympatiserar med något annat parti.
Det händer säkert ändå i de familjer där någon kandiderar, men inte i lika stor utsträckning om kandidaterna är färre.
Det finns också rent siffermässiga argument för att kandidaterna är väl många. I valet för fyra år sen fick drygt hälften av kandidaterna, 136 stycken, färre än 20 röster, tillsammans under 10 procent. 74 av dem fick fem röster eller färre. 22 kandidater fick hälften av alla röster!
Det här betyder inte att man skall ställa upp bara dem som kan bli valda – det är ingen demokrati.
Men en viss åtstramning betyder inte att demokratin sätts ur spel. Wredes arbetsgrupp har diskuterat 30 eller 45 kandidater per parti. 30 borde rimligen räcka eftersom inget parti kan få fler än så invalda. I synnerhet inte om man skulle komma till skott och slopa suppleantsystemet i lagtinget när någon väljs till landskapsregeringen.
Man kan förmoda att också de som sköter det tekniska valmaskineriet – inte minst rösträknarna – skulle uppskatta en viss åtstramning. De som sannolikt inte ropar på färre kandidater är de som får betalt för valannonseringen, men i just det här sammanhanget får de och byråkraterna vika för det allmänna bästa.
Oavsett synpunkterna ovan önskas alla kandidater en bra kampanj!
Harriet Tuominen
