Westö börjar skriva igen efter besöket i Brändö
Ett par veckor efter att Kjell Westö och romanen ”Hägring 38” fick ta emot Nordiska rådets litteraturpris i Blå hallen i Stockholm, besöker han Brändö och ”En vind från havet …”.
– Jag såg efteråt i tv hur det såg ut då jag fick priset, och jag tänkte ”herregud, vad rörd jag var”.
Känslosamheten, menar Kjell Westö, hade sin bakgrund i flera orsaker. Dels spelade ett sydafrikanskt band låtar från hans favoritskiva, Paul Simons ”Graceland”, strax innan prisutdelningen, dels var stolen bredvid Westös tom. Den person som skulle komma och dela upplevelsen med honom valde att inte komma.
– Och sen, helt ärligt: jag väntade mig faktiskt inte att få priset. Jag och boken har redan fått så mycket, jag väntade mig inte mer. Vid tacktalet befann jag mig som i ett dis, musiken och tyngden av det hela drabbade mig.
Dessutom insåg han att han där och då förmodligen nått kulmen av sin författarbana
– Det är inte varje dag man tar emot pris i Blå hallen, det kommer jag aldrig mer att göra. Jag vill förstås skriva bättre böcker i framtiden, men de böckerna kan omöjligt få mer framgång än ”Hägring 38”. Den har fått allt.
Ivrig
Skrivandets kärna är skrivandet, påpekar Westö, inte uppträdanden. Trots detta har fokus legat på framträdanden de senaste fjorton månaderna, ända sedan ”Hägring 38” gavs ut.
– Förra hösten hade jag över hundra framträdanden, i februari fick jag diskbråck och låg sjuk ett par månader, men hann ändå med över femtio framträdanden under våren.
Planen för hösten var att dra sig undan för att skriva. Något som inte lyckats, segertåget med tillhörande framträdanden har fortsatt.
– Framträdandet i dag på Brändö är mitt sista för den här gången, nästan i alla fall. Det är höstens fyrtionde ställe.
En författare kan inte leva fjorton månader utan att skriva, det säger sig själv.
– Jag har skrivit en del beställningsjobb, så pass att jag vet att språket funkar och att jag är i god mental form.
En ny romanidé har också börjat ta form.
– Jag är som en häst i spiltan. I somras spånade jag och planerade, nu vill jag verkligen börja.
Läs mer i papperstidningen!
