Vilsam och skön julkonsert
Mariehamns Kvartetten gav julkonsert i Jomala kyrka i helgen. Dirigent var Kaj-Gustav Sandhol. Medverkade gjorde, utöver kören, Therese Karlsson, sopran, Dan Karlström, tenor en solistkvartett, Åke Hillar, Sandra Sundblom, trumpet, Alexander Grand- Clement, valthorn Guy Karlsson orgel, piano.
Det är med ens viss förväntan jag bänkar mig i kyrkbänken i Jomala kyrka: Mariehamns Kvartetten som genom åren med framgång idkat återvinning, och låtit publiken njuta igenkännandets glädje, bjuder nu på ett nästan helt nytt program.
Vi får under kvällen höra några gamla, kända julsånger och några få kören haft på repertoaren tidigare, men det mesta är alltså nytt.
Tack för det
Kören marscherar raskt in sjungande Egil Hovlands Hosianna – pampigt stödda av blåsare – och inleder därmed konsertens adventsavdelning.
I efterföljande dalakoralen Bereden väg för Herran, tonar Therese Karlssons stämma i vers 1 från sakristian, sedan visar kören under Kaj-Gustav Sandholms ledning, upp det som genomgående är en njutning under hela konserten: fina mjuka frasslut (för den som vill ha lite musikerspråk kan det kallas vackra avfraseringar). Vilsamt och skönt.
Kända Dotter Sion följer, och lyfter sedan åter fram de större, mera jublande klangerna, och då är det någon tenorröst som i forte skär igenom den annars så enhetliga klangen. Det där vackra mjuka tysta, då manskörssång i mitt tycke är som förunderligast, ryms också med. Tack för det!
Otto Olsson kända sång Advent får avsluta första avdelningen. Konstigt nog bjuder det här klassiska stycket på lite problem med renheten i början, men det rättar till sig. Hör ni herrar frackklädda: lätta lite på allvarsmasken när ni jublar Hosianna!
Therese Karlsson sjöng förutom många insatser med kören, också två solosånger varav Gustaf Nordqvists I juletid hör till de fina, nästan helt bortglömda julsångerna. Marias vaggsång av Max Reger är ju däremot både känd och älskad. Den fick ett andäktigt utförande.
Stor ambitus
Kvällens största utmaning, och definitiva nyhet var Henry Purcells Christmas Anthem. Piccolotrumpet, trumpet och valthorn inleder jublande, och från predikstolen sjunger sedan Johan Karlsson ett recitativ som heter duga. Så extremt låga bastoner att de nästan inte hörs men också rena tenorläget. Vilken tillgång för kören att ha en sångare med en röst med så stor ambitus!
Kören verkar något ansträngd i löpningarna i Glad tidings som kanske behövt lite större flyt och lätthet. Det var mera djup kocentration än glädje. Solokvartetten, Therese Karlsson, Liisa Talasniemi, Niklas Wasén och Johan Karlsson, som ersatte den blandade kör som finns i Purcells manuskript, sjöng genomgående njutbart.
Det här verket var en intressant bekantskap som gärna kunde stanna kvar på repertoaren, och mogna till sig.
Dan Karlström hade valt två riktiga klassiker för sitt soloframträdande: Sibelius Giv mig ej glans och Collans Sylvias julvisa. Det var vackra toner, men själv saknade jag ett djupare uttryck. Kanske skulle det gå att bryta kutymen med pärm i händerna i kyrkliga sammanhang och bara vara närvarande i musiken och med publiken?
Ingav lugn
Av det resterande programmet vill jag bl.a. lyfta fram en för mig helt ny sång. Norman Luboffs Stilla frid.
Denna enkla närmast visaktiga sång, i ett klangmässigt kongenialt arrangemang fångade verkligen mig med sin andäktighet. Det vilsamma framförandet av kören och Therese blev för mig konsertens absoluta höjdpunkt.
Konungarnas marsch – ett av konsertens få a capella stycken – bjöd på fantastisk falsettsång. Bravo herrar tenorer. Det blev en fin kontrast till basarnas stadighet.
Gärna ville jag veta vem som gjort det fina arrangemanget av Alice Tegnérs Betlehems stjärna, det ingav mig lugn.
Melodiöst
Den egentliga konserten avslutades med Adams O, helga natt, som jag kan gissa att framkallade rysningar längs mångas ryggrad. Den framfördes av kören och Karlström.
Jag kanske är lite blasé när jag medger att jag själv kan leva utan den. Däremot var det helt underbart att höra extranumret med ett melodiöst och hisnande vackert stycket av Jack Mattsson. Bravo Therese Karlsson, bravo Kvartetten.
På pappret såg konserten ur som ett rätt så brokigt landskap. Men i praktiken måste jag säga att dynamiken och variationen fungerade väl. Bra jobbat, inhoppare Sandholm.
