Vårdökrönika sätter historien på pränt
Mycket av den hembygdsforskning som i dag konkretiseras och publiceras i lokalhistoriska verk handlar om att gräva i den lokala historien, i den egna historien.
Till den här floran av böcker på Åland läggs nu inför julen 2012 den första volymen av ”Vårdö sockenkrönika”. Överallt finns det historier som pockar på att bli berättade och Vårdö är inget undantag.
En kulturpersonlighet med stark anknytning, som lyfts fram i den inledande artikeln, är musikprofessorn Otto Andersson, folkmusikupptecknare och grundare av föreningen Brage som samlade den finlandssvenska folkliga kulturen, med mera. Här är det Niklas Nyqvist, som doktorerat på Andersson, som skriver om honom som kompositör och om tonsättningen av ”Visa till Åland” med text av Erika Lindström.
”Visa till Åland” är inte bara en vacker sång om kärleken till hembygden. Visan tillkom, som Nykvist noterar, 1920 när ”Ålandsfrågan” var högaktuell. Skulle Åland höra till Finland eller kasta loss och ansluta sig till Sverige? Bland Sverigeförespråkarna fanns, som bekant, Julius Sundblom och Tidningen Åland medan Otto Andersson starkt talade för en fortsatt finländsk tillhörighet.
Han gav också ut en egen tidning, Ålandsposten, där han kunde föra fram sina åsikter. Enligt Nykvist satte dragkampen sordin på Otto Anderssons relationer till hemtrakterna och han skriver att en avsikt med ”Visa till Åland” kanske var att ”i det inflammerade klimatet bedyra sin kärlek till hembygden”.
”Visa till hembygden” uruppfördes vid den stora sång- och kulturfesten i Mariehamn 1922, men utan kompositören. Festarrangörerna, med Sundblom i spetsen, hade låtit förstå att Otto Andersson inte var välkommen.
Läs mer i papperstidningen!
