DELA

Välljudande resa med samspelta musiker

Musik
Konsert
Stråktrio ZilliacusPerssonRaitinen och Harry Mäki spelar Bernard Crusell, Sven-David Sandström, Magnus Lindberg och Johann Nepomuk Hummel.
Lördagen den 8 november i St Görans kyrka, Mariehamn.
Den hyllade trion ZilliacusPerssonRaitinen har under de senaste åren gjort sig känd för bland annat en teveinspelad tolkning av Goldbergvariationerna, som belönades med en grammis 2004. Kritikerkåren har hyllat ensemblens vitalitet, klang och samspel.
I Mariehamn gav den en konsert med klarinettisten Harri Mäki i helgen. Dels med relativt nyskriven musik, bland annat en lustig komposition av Magnus Lindberg, dels musik av Crusell och Hummel – en från första stund välljudande resa i välskuren kostym.
Av den på sin tid firade klarinettisten Bernard Crusell spelades en lycklig och infallsrik klarinettkvartett. I den mozartska sötman ställdes i synnerhet ett ekvibrillistiskt och nyansrikt spel i ljuset, och i den andra satsen, himmelskt vacker och i släktskap med Beethovens mästerliga stråkkompositioner, en smäktande inlevelse.
Det är inte ofta man hör Crusell spelas med ett säkrare tonfall. Linjerna i musiken trädde fram tydligt, för att mer eller mindre helt sammanstråla slutligen.


Sylvassa toner
Men den som önskade fler dissonanser, kom antagligen att gilla konsertens nästa stycke; en triokomposition av Sven-David Sandström, med de talande satsbeteckningarna Fluente misterioso/brutale, Elegico, Molto è tanza, Senza och Intro è finale – som verkligen blev tagna ad notam av ZilliacusPerssonRaitinen.
Det finns många mysteriösa klanger i detta, ibland med en närmast skärande spänning, ibland ett sorts harmoniskt lugn – det senare särskilt i den tredje satsen, med dess sylvassa höjdtoner i violinstämman. Och jag frågar mig fortfarande: vilka märkliga budskap förmedlar inte det här verket, specialskrivet för ensemblen, vad kan det tänkas säga? Det ingöt en respekt jag alltid känner i närvaro av högt stående musik eller poesi.


Övertygande
Det tredje verket sedan. Kompositionen ”Steamboat Bill jr” av den finländske tonsättaren Magnus Lindberg. Säkerligen har denna skapelse ett rörigt partitur, och den är avgjort inspirerad av Buster Keaton-filmen med samma namn från 1928.
Det är mycket stumfilm över framförandet av Kati Raitinen och Harri Mäki; med en lekfull och ymnig tematisk ram, emellanåt med en näst intill manisk framdrift. Också detta övertygade, men var kanske lite tråkigt för den som ville ha något att begrunda.
I den avslutande klarinettkvartetten av Hummel visades sedvanliga prov på pregnanta löpningar och ett överflöd av enkla klanger. Det är en rätt så krävande musik, ömsom lugn och längtansfull, ömsom melankolisk och vacker.
Ensemblens stora pondus, i synnerhet i yttersatserna, gör det helt angenämt att höra på dessa annars ganska mediokra tonfall. Också det triviala materialet känns adekvat.
En blodfull konsert på det hela taget, alltså. Och det är i sanning en raffinerad och samspelt grupp musiker, på alla nivåer.

MARTIN HÖGSTRAND
kultur@nyan.ax