Ungt program i sommarkvällen
Musik
Sunniva Eliassen sopran, Anna-Lena Perenthaler cello, Ida Andersson piano.
Tre musikstuderande 20 på sommarbete från studierna i Lübeck. Ett trettiotal åhörare. Friheten att skapa en egen programhelhet utan lärares översyn. Så blir det också en skön blandning av romantisk musik och modernt, lieder och dansant.
På programmet stod Grieg, Schumann, Brahms men också Henri Dutilleux (fransk tonsättare född 1916), Leonard Bernstein, Hugerthy Tagell (även under namnet Rogelio Huguet y Tagell, en doldis som inte finns på wikipedia men vars verk spelats in på t.ex. Naxos, levde 1882-1956), Alberto Ginastera (argentinsk kompositör med italienskt och katalanskt påbrå, levde 1916-1983) och Paul Okkenhaug från Trøndelag i Nordnorge (levde 1908-2008).
Humor och ironi
Först ut var Sunniva Eliassen ackompanjerad av Ida Andersson. Edvard Grieg. Eliassen har en stor, lite metallisk och ganska mörk stämma. Hon sjunger med helt rak tonbildning, det finns inte ett uns vibrato. Griegs sånger fick därför prägel av folkmusik. Särskilt njöt jag av Solveigs sang där cellons varma ton fyllde ut texturen, och tonbildningen lät helt rätt.
När Eliassen senare tog sig an Bernsteins svit I hate music (but I like to sing lalala), märkte man hur hon gillade ironin och humorn i verket. Hon släppte loss och hade själv roligt.
Njöt av musiken
I Schumanns verk för cello och piano njöt vi med cellisten Anna-Lena Perenthaler, för hon njöt verkligen av musiken, hela hon var musik där hon spelade med slutna ögon. Avslutande Rasch und mit Feuer bjöd på eldig dramatik. Takataka-takataka ta ta, cellon tar i, pianot tar i, pianot porlar, och jag undrar hur det låtit på en bra flygel, istället för det lilla pianot i kyrkan.
Perenthaler spelade senare Dutilleux’s moderna stycke med alla vanliga och ovanliga ljud som kan frambringas på en cello. Dutilleux byggde upp spänning som inför ett åskväder – som aldrig kom. Jag väntade på urladdningen, men den uteblev. Då var Tagells Flamenco lite mer ”vanlig”. Med stor och stadig ton, stolt, spelade hon ut Tagells månsidiga värld, än fick cellon vara gitarr, än sjunga eller spela violin. Det var höjdtoner och det var djup.
Tekniskt krävande
Ida Andersson framförde ett Intermezzo av Johannes Brahms, där hon vad dynamik beträffar tog ut allt som gick att frambringa ur det lilla pianot. Det var vackert men en smula strikt. Jag hade väntat mig lite mer ”friheter” , lite mer rubato – och kanske lite mindre pedal. Ginastera krävde en driven fingerteknik. De snabba satserna hade karaktären av en toccata. Tekniskt krävande, och Andersson rodde väl i land.
Varma applåder
Avslutande Dagen kverv (Dagen går mot sitt slut) återförenade trion. Stycket var vackert, cellisten njöt och sångarens folkmusikaliska sångsätt satt här helt rätt.
Varma applåder renderade snabbt ett extranummer av Manuel de Falla. Spelivern gick det inte att ta miste på.
Trion tågade ut ur kyrkan med cellisten i spetsen, spelande. Sångare och pianist sjöng (ja pianot hade kanske varit lite klumpigt att ta med). Ut i sommarkvällen att beundras och avtackas.
