Udda typer i läsvärd roman
Sonja Nordenswan i(bilden) Mariehamn debuterar med romanen ”Stina och herr Santarello” på Shlgrens förlag.
Bortse från den rätt intetsägande titeln och det ännu tråkigare, gråtrista bokomslaget – historien om Stina och Antonio Saltarello är helt klart värd en andra chans efter att första intrycket sopat ner förväntningarna till marknivå.
”Stina och herr Saltarello”är en märklig berättelse om två udda, men egentligen kusligt vanliga människor i utkanten av vår vardag. Stina är en kvinna på tröskeln till halvsekelsdagen och som fortfarande har en bit kvar till sina bästa år. Dagarna fördriver hon som köksbiträde på ett sjabbigt chaffishak som har som viktigaste – och enda – uppgift att fylla skitiga långtradar- och byggarbetarmagar med stadiga portioner ugnskorv, wienerschnitzel och annat flottigt och rejält som gör att lukten av gammal frityrolja hänger tung i luften inne på lunchkrogen. Att hon på alla dessa år inte lyckats avancera från diskmaskinen beror inte så mycket på bristande intelligens som på hennes oförmåga att kommunicera verbalt med sin omgivning – allt sedan en traumatisk upplevelse i barndomen stammar hon så svårt att hon för länge sedan gett upp alla försök att göra sig förstådd via annat än hastigt nedklottrade, fåordiga meddelanden på lappar. Den enda som har tålamod att lyssna på hennes upphackade fraser är katten där hemma.
Länge sedan…
Parkarbetaren Antonio Saltarello är en fetlagd man som trots att han passerat bäst-före-datum på ungkarlsmarknaden för länge sedan, fortfarande bor kvar under sin åttioåriga mors beskyddande tak. Att hans blå, italienska blodådror sträcker sig ända till det spanska kungahuset hjälper föga – Antonios glansperiod i livet började hastigt mattas av efter sommaren som stilig asfaltsläggare med svällande, solbrända muskler. Och det var länge sedan.
När så mama Saltarello hastigt går bort och Stinas enda vän katten samtidigt ger upp andan, vecklar sig deras liv aningen motvilligt in i varandra. Herr Saltarello söker en fru, helst en fru som inte ens kan stava till feminism, och den tystlåtna Stina, som han ser som en värdig efterträdare till modern, söker sig bort. Och liksom fru Björk i Jonas Gardells roman ”Fru Björks öden och äventyr” reser den ensamma damen ensam bort, inte för att hämnas utan för att födas på nytt och ge sig själv en andra chans i femtioårspresent.
Udda, utstötta
De båda huvudpersonerna och det lilla fåtalet övriga personer som läsaren tvingas möta under berättelsens gång, är inte speciellt tilltalande. Det är udda, utstötta och lite obehagliga personer som ganska försynt smyger omkring i samhällets marginaler – men som läsare kan man inte göra som romanpersonernas litterära omgivning: vända bort blicken. De ibland rätt motbjudande varelserna kryper obemärkt in under skinnet på en, och motvilligt börjar man gilla dem – en inte helt angenäm känsla som för tankarna till den isländska författaren Vigdís Grímsdóttirs skoningslösa berättarteknik. De berör och det dröjer innan de kryper ut igen.
Friskt tempo
Visst finns det skönhetsfläckar och ojämnheter i Sonja Nordenswans debutroman, både vad gäller berättarteknik och språk, men det är ändå en så pass fascinerande berättelse att man förlåter henne. Att historien, i motsats till många av hennes finlandssvenska kollegers hyllade verk, inte är plågsamt utdragen på så många sidor att endast det sega innehållet kan vara förklaringen till att den inte spricker mitt itu, ska hon ha en extra guldstjärna i kanten för. Berättelsen håller ett friskt tempo som gör att man inte gäspar till en enda gång eller upptäcker att tankarna mitt i allt vandrat till betydligt vardagligare jaktmarker.
Språket har en behaglig rytm (med avbrott för enstaka staccaton, men inte fler än att man klarar av att ha överseende) och är enkelt, men för det mesta befriande förskonat från utslitna fraser och klichéer – tvärtom finner man ofta en välkommen fräschör och spänst som gärna skulle få vara vanligare i finlandssvensk prosa. Här och där glimtar det till och med till av svartstänkt humor som förhöjer läsupplevelsen.
Om Åland inom en överskådlig framtid får rätt att nominera kandidater till Nordiska rådets litteraturpris är Sonja Nordenswans debutroman ”Stina och herr Saltarello” helt klart en värdig kämpe om det ärofyllda priset.
Men det skadar inte om man först fräschar upp det yttre lite och gärna ersätter den platta och alltför avslöjande presentationen på bokomslaget baksida med en text som gör innehållet rättvisa. Fast å andra sidan, det är ju svårt att veta om min egen läsupplevelse hade blivit lika överraskande angenäm om romanens yttre hade lagt mina förväntningar i nivå med trädtopparna i stället för rötterna, som nu.
