Tillåtet levandegöra historien
Staffan Bruun och Hans Paul, reporter och fotograf på Hufvudstadsbladet har gett ut en ny bok: ”Evig soldat – frontreportage i 400 år”. (På bilden Ralf Skåtar och Boris Mattsson som är med och håller traditionerna från 1808-1809 levande i Oravais regemente.)
Vad har Torsten Stålhandske, Hakkapeliternas befälhavare i trettioåriga kriget, Sigrid Schauman, syster till generalguvernör Bobrikoffs mördare Eugen Schauman, och Nikolaj Gorbunov, Lenins sekreterare, gemensamt? Ja, åtminstone det att de hör till de historiska personer som fått låna sig till fiktiva intervjuer i Hbl-journalisterna Staffan Bruuns och Hans Pauls nyutkomna bokverk ”Evig soldat”.
Journalisten och deckarförfattaren Bruun och pressfotografen Paul har, med början i trettioåriga kriget, gjort uppmärksammade tidningsreportage kring omvälvande krigshändelser med upptakter, efterspel och personintervjuer, som de nu samlat och gett ut i bokform.
Boken kan ses som en repetitionskurs i fyrahundra år av dramatisk historia i Europa där man spränger fackbokens ramar och låter fiktionen träda in på scenen för att levandegöra det man vill skildra.
– Utländska legosoldater är bra på många sätt, men de har ett stort fel. De vill ha betalt, har Torsten Stålhandske nog inte sagt till någon journalist, men kanske kunde han ha sagt ungefär så om en Staffan Bruun lyckats få en intervju med honom när den svenska armén hade misslyckats med att undsätta Magdeburg.
Får man göra så?
Ja, visst kan man få varva fakta och fiktion i en bok om man bara klart och tydligt förklarar vad det är fråga om.
”Friare tyglar”
I ett förord till boken skriver Henrik Meinander, som är professor i historia vid Helsingfors universitet, att en yrkeshistoriker aldrig får bygga upp sin berättelse kring en dialog som hon vet att aldrig har förts och att denna regel även gäller om man vet att alla fakta i själva händelseförloppet är korrekta. Men, fortsätter Meinander:
”En skönlitterärt begåvad journalist har dock friare tyglar. Och i Staffan Bruuns fall handlar det om en tankeväckande och finurligt använd frihet, som eggar läsarens historiska fantasi och ökar hennes aptit för mer seriös historisk kunskap. Det har skrivits flera hyllkilometer av vetenskapliga undersökningar om trettioåriga kriget, första världskriget och arvet efter Nazityskland. Men det stora problemet med dessa minutiöst dokumenterade verk är att de ofta brister i inlevelse och språklig rytm, vilket om något är nödvändigt för att väcka ett större intresse.”
Det är bara att hålla med även om syftningen i den avslutande bisatsen far lite vilse.
Locka till läsning
Meinander har rätt i att det behövs verk av det här slaget för att locka till historisk läsning. Man kan föreställa sig att skolelever, som ibland kör fast i lite väl torra historieböcker, kan få lite extra inspiration genom den här typens texter.
Utöver trettioåriga kriget, mordet på Bobrikoff och oktoberrevolutionen i Ryssland avhandlas i boken även finska kriget 1808-1809, unionsupplösningen mellan Sverige och Norge, första världskriget, händelserna i Berlin 1945 och Nürnberg 1946.
