Tempoproblem i farsen på Klippan
Teater
”En fru för mycket”
Fars av Norra Ålands dårskapare och Sunds ungdomsförening, visas på Klippan i Sund.
På scenen: Bror Lundberg, Morgan Båskman, Karl Lindström, Catrin Karlsson, Jonna Nylund och Maria Wiik.
Regi: Julia Lindström.
En fars skall ha så högt tempo att publiken inte kommer att tänka på det uppenbara: varför pratar de inte med varandra? Varför säger inte tv-kändisen åt sin chef att det är grannens flamma som sitter i hans soffa, varför säger inte flamman att hon egentligen är intresserad av tv-kändisen och varför förklarar inte tv-kändisen åt sin fru som plötsligt återvänt från sin resa, att han inte begriper någonting?
Manuset till en fars bygger på missförstånd och på att karaktärerna inte skall kommunicera. Det är inte ett problem i sig. Publiken tror bekant på vad som helst bara trovärdigheten är hundraprocentig. Och i en fars hänger mycket av trovärdigheten på tempot.
Så hur är tempot i ”En fru för mycket” på Klippan?
Sådär, måste jag väl säga. Man hinner tänka en hel del i publiken.
Dynamik
Bäst fungerar samspelet mellan tv-kändisen Patrik (Bror Lundberg) och hans moralist till chef, Roger Fridman (Karl Lindström). Där är dialogen rapp, mycket tack vare dynamiken mellan Rogers stela karaktär och Patriks vimsiga.
Lite förbryllad är jag att så många på scenen pratar någon form av rikssvenska. Visserligen vet jag inte hur de pratar utanför scenen, men i flera fall är sättet de pratar rikssvenska på stelt och uppstyrt. Det är som om skådespelarna spelar någon som spelar någon som spelar fars.
Bror Lundberg och Catrin Karlsson agerar och pratar naturligast, framför allt är Catrin Karlsson i rollen som Katarina Karlsson, Patriks fru, balsam för själen. Hon har gått in i sin rollfigur och kan agera nyanserat. Hennes röst hålls inte uppe i de höga registren för att betona allt, hon låter som människor gör mest. Det är en konst att göra det på scenen.
Bror Lundberg skall också nämnas, framför allt för att han spelar fysiskt – han ramlar, snubblar och sliter. Han har talang för det kroppsliga agerandet.
Kommer av sig
Trovärdigheten är i början av föreställningen ett problem för många av aktörerna. De är medvetna om att de spelar teater och de är medvetna om publiken. Vart efter föreställningen har sin gång slappnar många av och blir allt mer sina rollfigurer. Särskilt i slutet av första akten flyter pjäsen på bra.
Tyvärr händer det upprepade gånger att ensemblen kommer av sig och glömmer sina repliker. Det är synd för både tempots skull och trovärdighetens.
Farsen ”En fru för mycket” är Norra Ålands dårskapares första större pjäs.
