Svenskfinlands och Ålands bygdedräkter presenteras
Svenskfinlands och Ålands alla bygdedräkter presenteras nu i ett stort bokverk utgivet av föreningen Brages sektion för bygdedräkter och Schildts förlag. På bilden ur boken åländska bygdedräkter som konstruerades till sångfesten i Mariehamn 1908.
Bygdedräkten är den ”portabla” hembygden skriver man i prologen till ”Den finlandssvenska dräktboken”:
”Då de små kommunerna i de forma och nuvarande svenskbygderna i Finland uppgår i större enheter, en process som inleddes under 1960-talet och som fortgår, mister bygdeidentiteten en dimension. Kvar står emellertid sockenkyrkan, begravningsplatsen och – Brages bygdedräkt!”
Tillhörighet
Det ligger en hel del i detta konstaterande. När bygdedräkterna i Svenskfinland, inklusive Åland, började konstrueras och nyskapas i början av förra seklet blev dräktrörelsen en del i markeringen av det finlandssvenska reviret. Bygdedräkterna signalerade en tillhörighet. Det var under dessa år som begreppen Svenskfinland och finlandssvensk föddes. Att de finlandssvenska socknarna fick sina dräkter markerade var gränsen till den omgivande språkmajoriteten gick.
I synnerhet gällde väl detta efter att bygdedräktsrörelsen från början av 1920-talet blev mera organiserad och målmedveten i sitt arbete.
Otto Andersson
Föreningen Brage blev en pionjär i dräktarbetet, liksom på en del andra områden. Brage hade skapats av Vårdösonen Otto Andersson, sedermera professor vid Åbo Akademi, aktiv insamlare av folkmusik och folklore runt om i Finlands svenskspråkiga bygder.
Den uppgift som Otto Andersson gav Brage var både vetenskaplig och kulturell. Brage skulle bedriva folklivsforskning men också skänka folket folkkulturen åter genom att skänka det de skönhetsvärden som fanns i sångerna, danserna, lekarna och folksagorna. Och, konstateras i boken, ”snart även folkdräkterna”, eller bygdedräkterna som bokens författare oftast kallar dem.
Redan på ett av Brages första programmöten hösten 1906 diskuterade man utgående från ett föredrag av magister Mauritz Mexmontan ett återinförande av ”nationaldräkterna”. Arbetet skulle snart ta konkreta former.
Klassutjämnande
Dräktvurmen möjliggjorde också en renässans för hemslöjden och med i bilden fanns också en politisk och klassutjämnande aspekt som väl passade in i det nygrundade Svenska folkpartiets strävan att få representera alla svenskspråkiga oberoende av social ställning. I boken refereras också till en intervju som Otto Andersson gav så sent som 1966 och där han poängterade bygdedräkternas socialt utjämnande betydelse: ”När man sätter en folkdräkt på sig, inte kände man sig då, inte kommer man då ihåg om man är magister eller arbetare eller student eller vad man är!”
Impulsgivare
Föreningen Brage och Otto Andersson kom också att spela en viktig roll som initiativtagare till de åländska dräkterna. I samband med en dirigentkurs som Andersson höll på Åland i augusti 1907, inför sångfesten i Mariehamn följande år, framhöll han att sångarna nu hade tillfälle att återuppliva folkdräkterna. Fanny Sundström fick i uppdrag att framföra tanken till Ålands ungdomsförbund, vilket också skedde när ungdomsförbundet samlades till representantmöte på Ålands folkhögskola i september. Där var man med på noterna och tillsatte en kommitté som genast började arbeta på saken och i ortstidningen uppmanade föreningar och enskilda att samla in gammalmodiga kläder, prov på randmoden och även fråga ut gammalt folk om klädseln i forna tider. Det noteras bland annat att impulsgivaren Otto Andersson själv samlade in omkring 500 tygprover från sin hemsocken Vårdö, prover som finns bevarade i Brages dräktmuseum.
I kapitlet om Åland noteras också den rekonstruktion av en kvinnodräkt från Saltvik som fil.mag. Reinhold Hausen lät göra redan år 1876 och som ingår i Nationalmuseums samlingar.
Avsnittet om de åländska dräkterna har skrivits av professor Bo Lönnqvist och är en reviderad version av en artikel publicerad i Åländsk odling redan år 1976. Arbetet med dräktboken har letts av textillärare Karin Grönlund och övriga medarbetare är: Bo Lönnqvist, fil.mag Kari Appelgren, textillärare Margareta Häggblom, fil.mag. Maria Schulman och textillärare Gunilla Vuori. Fil.kand Sol-Britt Kärkkäinen har även bistått bokens redaktion med uppgifter om de åländska dräkterna.
Otydliga bilder
Dräktboken är ett välkommet arbete som både ger bakgrundsbeskrivningar och fungerar som ett uppslagsverk kring alla Svenskfinlands och Ålands bygdedräkter. En anmärkning som kan göras är att bildtrycket – som ju i detta sammanhang är synnerligen viktigt – inte uppfyller de krav som man borde kunna ställa. Det gäller särskilt de nytagna dräktbilderna. De är ofta så mörka att viktiga dräktdetaljer försvinner. Ett produktionsfel som borde ha upptäckts och rättats till.
Sammantaget är det dock ett läsvärt och viktigt verk, också på Åland där man nu med utställningar och föredrag firar det lokala dräktarbetets hundraårsjubileum.
